Flickvän, särbo, käresta …
Reuters ruta 18/1 2006
En av mina manliga vänner undrar vad han kan kalla den kvinna (35 år och mor till två barn) som han sällskapar med. Flickvän låter lite infantilt, sambo förutsätter att man bor ihop, älskarinna ger fel associationer, fästman och fästmö innebär att man är förlovad.
Det är riktigt att det kan låta konstigt att omtala en medelålders person som flickvän respektive pojkvän. Men visst förekommer det att till och med pensionerade damer och herrar kallas så.
Vad är då alternativen? Att tala om "min tjej" respektive "min kille" gör inte saken bättre. Enbart vän kan fungera i vissa fall, om sammanhanget gör det klart, fast det är nog bättre om det ordet i första hand reserveras för det som det ursprungligen betyder. Om man presenterar en person av det motsatta könet som sin vän ska det inte primärt tolkas som en person som man har en kärleksrelation till – då är det upplagt för åtskilliga pinsamma missförstånd.
Detsamma gäller enligt min mening också kvinnlig vän och manlig vän. Visserligen avser uttryck som "min kvinnliga vän" och "hans kvinnliga vän" rätt ofta just den man sällskapar med, men det kan också användas helt neutralt om man vill framhålla könet. Ens kvinnliga vänner skiljer sig ju i många avseenden från ens manliga vänner. Dessutom kan man inte gärna presentera en person på det viset. "Det här är Stina, min kvinnliga vän". Som om det inte skulle synas att det är en kvinna. Väninna i sin tur används nästan bara när båda parterna är kvinnor.
Ordet partner är neutralt på ett annat sätt: det kan avse den som man är gift med, den man bor ihop med och den man sällskapar stadigt med. I dagens språkbruk associerar det dessutom ofta till partnerskap mellan personer av samma kön.
Allt annat än neutralt är älskare och älskarinna. Det är eldigt och champagnen flödar, men orden fokuserar nästan enbart på det sexuella och förutsätter nästan att man har en vanlig trygg man eller fru där hemma.
Vill man ta fasta på boendet är svenskan ett rikt språk. Partnern kan vara ens sambo eller särbo, eller så kan man vara bl.a. turbo (turvis hos den ena och den andra). Problemet är att benämningen framhåller boendet, som knappast är huvudsaken när man vill presentera eller tala om den man sällskapar med.
Så återstår ännu ett ord eller ordpar som Svenska språknämnden slår ett slag för i sin frågelåda: de lite gammaldags käraste (både om man och kvinna) och käresta (om kvinna). I danska och norska används kæreste/kjæreste just om en sådan här relation. Kanske det inte vore så dumt att återuppliva dem: "I går var jag och min käraste på bio", "Får jag presentera: det här är Stina, min käresta."
Mikael Reuter