Kunde och skulle kunna

Reuters ruta 27/9 2006

Vi har alla fått lära oss att undvika det finlandssvenska skulle i vissa slags villkorssatser ("Om det inte skulle regna så skulle jag ta cykeln till jobbet") och ersätta det med preteritum (ursprungligen konjunktiv) av huvudverbet ("om det inte regnade"). Det är kanske det som gör att många finlandssvenska skribenter undviker det korrekta skulle kunna i vissa fall och ersätter det med kunde, som i rubriken "Rösträtten kunde sänkas till 17 år".

Men här handlar det alltså inte om en villkorssats, av typen "Om sjuttonåringar kunde rösta så skulle de intressera sig mer för politik". (Obs. att den här regeln om att inte använda skulle i villkorssatser gäller när villkoret framställs som något mot verkligheten stridande – helt korrekt är att skriva "Om rösträtten skulle sänkas till 17 år så skulle ungdomarna intressera sig mer för politik", eftersom sänkningen av rösträttsåldern där ses som en möjlighet).

Ett par andra autentiska (om än förkortade) exempel på en sådan användning av kunde:
"En arbetsgrupp borde utreda hur man kunde ordna den svenska vården för små specialgrupper." "Kunde Nationalteatern eller Museiverket få en chef vars meriter är studentexamen och partipolitiskt myglande?"

Att använda kunde i stället för skulle kunna i fall som de här kan i själva verket leda till missförstånd. Läsaren skulle kunna (sic!) tolka dem som preteritum, det vill säga som om det som omtalas hade skett. "Rösträtten kunde sänkas till 17 år" uppfattas alltså som att det för en tid sedan var möjligt att sänka rösträtten – till exempel i något annat land. Att en arbetsgrupp borde utreda "hur man kunde ordna den svenska vården" innebär att vården har ordnats – frågan är bara hur det var möjligt. Och så vidare.

Användningen av kunde i stället för skulle kunna kan alltså troligen ses som en så kallad hyperkorrekt form. Man är helt enkelt rädd för att använda skulle, eftersom det betraktas som fel i vissa andra fall. Det här verkar vara något som den finlandssvenska språkvården inte tidigare har uppmärksammat, och jag tackar den svenske mediespråksutbildaren Per Amnestål för att han har tagit upp frågan vid sina kurser på Hufvudstadsbladet.

Mikael Reuter