Enligt ordböckerna är lathundar lata odågor, men den vanligaste betydelsen av ordet lathund är ett hjälpmedel, till exempel en lista med fakta som är svåra att hålla i minnet. Och kan Karo som slöar i hundkojan kallas för lathund?
Gatunamn som Grinden eller Vågbrytaren kan liva upp namnbeståndet i ett område, men i vissa kontexter kan de också bli obegripliga.
En person som upplevs som alltför petig går andra på nerverna. Det finns många mindre smickrande uttryck för pedanteri.
Hur är det nu med ordet handikappad − får man använda det? Borde vi numera tala om tjänstepersoner i stället för tjänstemän? Hur ska vi uttrycka oss för att visa att vi är genusmedvetna?
Det är premiär för Språkinstitutets svenska podd på tal om språk! I det första avsnittet berättar huvudredaktör Caroline Sandström vad orden prost och präst i dialekterna säger om det gamla bondesamhället.
Finländsk telefonservice känns ibland lite burdus och korthuggen, medan den sverigesvenska kan ge en finländare en trevlighetschock. Ett typexempel på hur kulturskillnader syns i språkanvändningen.
Brexit har blivit en verklig långdans i politiken och medierna, och i svenska medier ser man då och då när det skrivs om Brexit att verbet lämna används utan objekt: Ska Storbritannien stanna eller lämna?
På sistone har jag i flera sammanhang stött på en uppfattning om att ortnamn borde stavas så som de stavades till exempel på 1800-talet. Ålderdomliga stavningsformer motiveras med att det handlar om historiskt korrekta, ursprungliga stavningsformer.
Det är antagligen ganska få av oss som stött på ordet vägpåse. Förleden väg- kan åtminstone formellt hänföra sig antingen till färdvägar eller till verbet väga.
Ortnamn ska inte översättas, men det är skillnad på etablerade ortnamn och nybildade namn.