En kanonjär fått i kasernen?

Reuters ruta 10/8

Som skrivare i armén kom jag ofta att tveka mellan olika sätt att stava vissa militära ord, bl.a. pionjär/pioniär och kanonjär/ kanoniär. Den senare varianten är äldre och ganska rotad inom försvarsmakten, men vore inte en stavning med j riktigare i dagens läge? Till den gamla stavningens försvar sades bl.a. att pionjär stavat med j kan föra tankarna till den kommunistiska ungdomsorganisationen. Kan man faktiskt skönja sådana skillnader i betydelsen beroende på stavningssättet?
En annan evighetsfråga gällde huruvida det heter kasärn eller kasern (jfr modärn/modern). När det gäller ordet garnison såg man i Nylands brigad alla möjliga varianter (bl.a. ”garnission”, ”garnision”), men sällan den rätta. Vidare använde man flitigt ordet faute (fåt) i betydelsen ’fattas’, t.ex. ”en man faute i ledet”. Enligt SAOL betyder ordet endast fel eller misstag. Är det fråga om en finlandism eller ett föråldrat uttryck?
På läger fick vi ofta med oss ”torrfoder” att äta. Är inte torrfoder avsett för djur och torrskaffning för människor?
Arméspråket var över lag under all kritik och en mycket liten del av försvarsmaktens material översätts till svenska, vilket är beklagligt.
Skrivarkanonjär

Det är riktigt att stavningen kanoniär och pioniär med i är äldre än stavningen med j. A.F. Dalins lexikon från mitten av 1800-talet använder formerna kanonier och pionier. I åttonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista (1923) är kanoniär och pioniär huvudformer och kanonjär och pionjär biformer, medan den nionde upplagan (1950) och den tionde upplagan (1973) har den omvända ordningsföljden. I den nu gällande elfte upplagan (1986) har formen pioniär fått stryka på foten, men kanoniär finns fortfarande kvar som biform till kanonjär. Detsamma är fallet i Svensk ordbok (likaså 1986).

Bl.a. av Svenska Akademiens stora ordbok framgår det att formerna kanonjär och pionjär har betraktats som huvudformer åtminstone sedan 1930-talet. Den senare kan alltså nu anses vara allenarådande, medan kanoniär än så länge lever kvar, antagligen genom den direkta anslutningen till kanon. Min tippning är i varje fall att också kanoniär med i kommer att strykas i nästa upplaga av SAOL.

I ingen händelse kan det komma i fråga att låta betydelsen avgöra stavningen, så att ungkommunister skrivs med j medan militärer och föregångare skrivs med i – det är ju fråga om ett och samma ord med olika betydelser. Jag rekommenderar alltså alla skrivare i Dragsvik att hädanefter hålla sig till den nutida stavningen kanonjär och pionjär.

Ordet kasern är ett ännu klarare fall. Ingen av de nämnda ordböckerna ger formen med ä som alternativ, men Svenska Akademiens ordbok känner den som en historisk alternativform (belagd på 1700-talet, innan stavningen hade stabiliterat sig). Möjligen kan stavningen ”kasärn” ha haft en starkare ställning i Finland, men vi kan lugnt slå fast att kasern är det enda korrekta sättet att skriva ordet.

Med modärn förhåller det sig lite annorlunda. Den stavningen användes sporadiskt i äldre tid, och fick ett plötsligt uppsving i mitten av 1900-talet, så att den förekommer som andra form i SAOL 1950 och 1973. I den senaste upplagan står emellertid modern ensamt igen, liksom i 1923 års upplaga – stavningen modärn är inte längre modern.

Garnison tycks vara ett svårt ord att stava och uttala. Det gäller för övrigt inte bara i svenskan, utan jag har sett samma ord figurera i språkbreven till norska radiojournalister. Men visst tycker man att åtminstone de anställda vid Dragsviks garnison kunde lära sig ett så centralt ord.

De flesta av de tidigare nämnda orden har varit lån från franskan, men det gäller nog inte det ord fått som frågaren har uppfattat som en felaktig användning av det franska faute ’fel, misstag’. Tvärtom är det här fråga om en ordform som förekom redan i fornsvenskan, men numera lever kvar bara i Finland (och följaktligen mycket riktigt kan betraktas som en finlandism eller ett föråldrat uttryck). Detta fått är en singular neutrumform av det numera enbart plurala pronominella adjektivet få ’ringa till antalet’. Betydelsen är ungefär ’som fattas, bristande, otillräckligt’. Det kan bl.a. användas i tidsuttryck av typen ”några minuter fått i tio”.

Att torrfoder (liksom annat foder) inte är avsett för människor utan för djur är självklart. Så eländig är väl inte den militära maten att den kan kallas foder?

Att emellertid det militära språket tidvis kan vara ganska eländigt är väl däremot ett sorgligt faktum. Det militära har nog aldrig varit någon tacksam jordmån för språkvårdens ansträngningar. Men trots att bara en liten del av försvarsmaktens material översätts till svenska kan vi vara både tacksamma och stolta över att vi har en svensk brigad i Finland – i internationellt perspektiv är det mycket ovanligt med militär utbildning på ett minoritetsspråk.

Mikael Reuter