Polisman håller två gisslan
Reuters ruta 14/12 1990
Det har knappt gått en dag på senare tid utan att massmedierna har haft anledning att tala om gisslan. Men det stör mig varje gång man inte håller sig till detta svenska ord utan använder "pantfånge", en ordagrann översättning från finskans "panttivanki". Kan detta ord accepteras i svenskan?
En orsak till att "pantfånge" används är väl att gisslan är svårt att böja och använda t.ex. i pluralis. I radion har vi till och med fått höra om "två gisslor". Hur skall vi ha det?
Språkintresserad jurist
Gisslan är ett gammalt germanskt ord, möjligen ursprungligen lånat från keltiskan. Det är egentligen en avledning av det fornnordiska verbet gísla 'ge eller ta som gisslan', som i sin tur är bildat till substantivet gísl som ännu används i isländskan (med pluralformen gíslar). Vi kan jämföra med andra verbavledningar på -an, som längtan och tävlan.
Samma ordstam har för övrigt också lånats in i finskan i formen kihla. Så den som är förlovad kan betraktas som gisslan ...
Problemet i dagens svenska är alltså att det något svårhanterliga gisslan sedan länge har ersatt substantivet gisl. Inte heller ordet gissloman, som nämns i Östergrens Nusvensk ordbok från början av 1900-talet, kan anses gångbart i modern svenska.
Men så förfärligt svårt är det faktiskt inte att hantera ordet gisslan. För det första går det ganska bra att använda det på traditionellt sätt (en i gisslan är fortfarande kvar, två av gisslan släpptes i går), och för det andra är det numera accepterat att man kan tala om en gisslan, två gisslan.
En blick på bruket i svenska tidningar visar att det överlägset vanligaste fortfarande är att gisslan används kollektivt och att man alltså talar om några i eller av gisslan och om att så och så många hålls som gisslan eller hålls gisslan. Men i enstaka fall ser man den individualiserade formen gisslan NN, två svenska gisslan har återvänt. I den mån man känner behov av att använda ordet så, är det naturligtvis helt acceptabelt att göra det.
Svårigheterna med ordet gisslan är alltså ingen ursäkt för att ta till översättningslånet "pantfånge", ett ord som tycks irritera många andra än frågeställaren. Det är visserligen i och för sig en fullt tänkbar bildning också på svenska: Svenska Akademiens ordlista definierar gisslan som "person(er) som tas som pant". Men ordet är helt okänt i Sverige. Jag kan knappast inse varför vi skulle byta ut ett urgammalt nordiskt ord mot ett nytt översättningslån från finskan.
***
Det vore trevligt att få läsa synpunkter på ordet polisman, som jag närmast uppfattar som en anglicism. Räcker det inte med polis. Vad är den kvinnliga motsvarigheten?
R.G., Esbo
Ordet polis kan användas dels konkret om en person som är polis, dels allmänt och kollektivt om polismyndigheten eller representanter för den. Det senare är fallet när vi talar om att kalla på polis eller säger att huset var omringat av polis eller att någon blev gripen av polisen.
Det finns också ett behov att särskilt kunna individualisera den enskilde polisen, och därför används ordet polisman också i svenskan. Någon anglicism är det inte, utan det har gammal hävd och stor utbredning både i officiellt språk och i t.ex. tidningsspråket.
Ett belysande exempel ger oss början av 13 § 2 mom. i polislagen:
Var och en är skyldig att lämna polisen uppgifter som behövs för att utreda hans identitet, när en polisman i tjänsteuppdrag förhör sig därom. Polismannen har därvid rätt att ...
Också en kvinnlig polis kan kallas polisman, lika väl som vi talar om kvinnliga tjänstemän och (i Sverige) om manliga sjuksköterskor. Men drar vi oss för det går det ju bra att ta till det enkla polis eller, i förekommande fall, konstapel.
***
Mera om folkhushåll
För några veckor sedan skrev jag att det inte finns något sådant svenskt ord som folkhushåll i svenskan. Jag hade fel; det finns t.o.m. i Svenska Akademiens ordlista. Men det används knappast om dagens situation i ett industrialiserat land, utan hänför sig snarast till det krigstida samhället i Sverige och Finland eller till dagens uländer. Jag håller därför fast vid att det bästa ordet för kansantalous är samhällsekonomin (inte så gärna nationalekonomin, eftersom det ordet snarast står för vetenskapen om samhällsekonomin).
Mikael Reuter