Ordföljd i bisats

Reuters ruta 7/9 1990

Rikssvenskan tycks numera ha huvudsatsordföljd i att-bisatser på alla stilnivåer. ”Jag har haft en sådan dröm, att jag skulle inte ha ridit från Tunga med så litet följe, om jag hade drömt detta förut.” Exemplet är från Njals saga, översatt av Hjalmar Alving. ”Första utgåvan av denna översättning 1943”, står det. Förekom sådant redan då, eller är det troligt att texten har bearbetats för nutida läsare?
G.T., Esbo

Ordföljden i svenskan följer relativt bestämda regler. Detta gäller inte minst placeringen av adverbialen (bl.a. ord som inte) i både huvudsatser och bisatser. I princip gäller samma övergripande ordföljdsregler också i danskan och norskan.

De flesta som har studerat svensk grammatik känner till den danske språkforskaren Diderichsens satsscheman för huvudsatser respektive bisatser i de skandinaviska språken. Enligt schemat för en bisats kan ett adverb som inte, kanske, troligen inte placeras efter det finita verbet (t.ex. skall). Man kan alltså inte säga ”Jag hoppas att du skall inte resa i morgon”. Det är rentav en så stark begränsning att modersmålslärare brukar anföra det som ett sätt att kontrollera om en sats är huvudsats eller bisats.

Så har det emellertid inte alltid varit i de nordiska språken. I fornsvenskan var bisatsordföljden inte alls så bunden som den är i dagens svenska, och i modern isländska gäller inte det Diderichsenska schemat. När Hjalmar Alving använder huvudsatsordföljd i den citerade att-satsen beror det nog inte på okunskap om svensk ordföljd, utan på att han har velat ge texten en arkaiserande prägel. Än mindre är det fråga om att någon senare skulle ha ändrat i hans text för att göra den mera tidsenlig.

Också i det fornisländska originalet står nekningsordet, eigi, efter det finita verbet, mynda: Þat hefir mik dreymt, at ek mynda eigi riðit hafa ór Tungu svá fá mennr, ef mik hefði þá þetta dreymt.

Även när det gäller modern svenska visar emellertid undersökningar att brott mot den elementära regeln för bisatsordföljd är förvånansvärt vanliga i talat språk och förekommer rätt ofta också i skrift. Det går knappast att stämpla alla avvikelserna som ”fel”, utan de är värda ett närmare studium. Det visar sig då att det finns ganska klara regler också för när det i talspråk och ledigt skriftspråk är möjligt att använda huvudsatsordföljd i det som formellt är bisatser.

Huvudregeln är att huvudsatsordföljd i bisats är möjlig bara i de fall då bisatsen har tydlig påståendekaraktär, dvs. då den uttrycker ett faktum. Sådana bisatser finner vi framför allt bland att-satser, men också i viss utsträckning bland satser inledda med t.ex. eftersom och fastän. Att-satserna kan jämföras med påståenden som fogas till en sats efter kolon, medan eftersom-satserna till sin funktion påminner om huvudsatser efter ty. Jämför:
Kalle berättade att det hade inte regnat hos dem på en månad. (Kalle berättade: det hade inte regnat hos dem på en månad..)
Stina vill bli veterinär eftersom hon har alltid varit intresserad av djur. (Stina vill bli veterinär ty hon har alltid varit intresserad av djur.)

Också den citerade bisatsen ur Njals saga kan sägas uppfylla det här kriteriet, även om syntaxen i den meningen är komplicerad.

En sådan ordföljd är emellertid inte möjlig vid bisatser som inte uttrycker ett påstående som betraktas som ett faktum. Den som har svenska som modersmål skulle inte säga t.ex.
*Jag tror att det kommer inte att regna i morgon.
*Jag betvivlar att hon har alltid varit intresserad av djur.
*Jag hade inte gjort så om jag hade inte haft en sådan dröm.

En så här kort beskrivning av (de oskrivna) reglerna för när man i talspråk och ledigt skriftspråk kan använda huvudsatsordföljd i bisats kan naturligtvis inte bli helteckande. Det har skrivits ett antal artiklar i ämnet, men det sista ordet är knappast ännu sagt, och mönstret är ganska komplicerat.

Hos oss i Finland förekommer det ju också brott mot ordföljdsreglerna som beror på inflytande från finskan, och de följer naturligtvis inte samma mönster. Men det är en annan historia.

För säkerhets skull är det kanske också bäst att påpeka att huvudregeln för bisatsordföljd normalt alltid bör följas i formellt skriftspråk, oberoende av de avvikelser som förekommer i det lediga språket.

Mikael Reuter