Språkexperters tyckande?

Reuters ruta 21/12 1990

”Eftersom sammelrubriken Mellanfredens år inte gillas av språkexperterna försöker jag mig på en annan rubrik: Moskvafredens år”. Så skriver Erik Appel i ingressen till den senaste av sina intressanta artiklar om Finland mellan vinterkriget och fortsättningskriget. Adressen är klar, eftersom jag skrev om saken här i rutan den 23 november.
Nu tror jag mig veta att Erik Appel inte med detta vill uttrycka att det är fråga om ett godtyckligt tyckande från språkexperternas sida, men jag vill ändå ta tillfället i akt att säga några ord om vad jag baserar mig på när jag skriver mina språkspalter.

För det första kan jag slå fast att det inte var jag själv som hade reagerat på rubriken ”Mellanfredens år”. I ärlighetens namn bör jag erkänna att jag inte ens själv hade tänkt på att det var något fel på rubriken. Att jag tog upp frågan berodde alltså på att jag fick den från en läsare.

Nästa steg var att kontrollera det hela med fackexpertisen. Jag talade därför med två finlandssvenska historiker, som bägge var av den meningen att ”mellanfreden” var en mindre lämplig term, vilket jag också nämnde i den aktuella språkspalten. Slutligen slog jag upp i Uppslagsverket Finland för att se om detta använde någon term för den aktuella perioden, men kunde inte finna någon sådan.

I det aktuella fallet gällde det alltså snarast en historisk term, inte en rent språklig fråga. Det var också fråga om ett internt finländskt problem; den gången hade det inte tjänat något till att rådfråga rikssvenska historiker eller språkvetare, än mindre att slå i ordböcker.

Hur jag går till väga i andra fall beror naturligtvis på frågans natur. Gäller det ord – förekomst, användning, stavning, böjning – är det naturligtvis ordböckerna som i första hand ger de upplysningar man behöver.

De verk jag konsulterar är framför allt Svenska Akademiens ordlista, 11 uppl. 1986 (stavning, böjning, förekomst), Svensk ordbok, 1986 (betydelse, fraser), Svensk handordbok, 1966 (konstruktioner och fraseologi), Östergrens Nusvensk ordbok, 1919–1971 (svenskan under förra hälften av 1900-talet), A.F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket, 1850–1855 (svenskan på 1800-talet), Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok och Elias Wessén, Våra ord (etymologi). Vid behov slår jag naturligtvis också upp i Svenska Akademiens ordbok (den stora, vars första band kom ut i slutet av 1800-talet och som nu har kommit till senare delen av bokstaven s).

Men ordböckerna säger bara en del av sanningen. Är det fråga om fackord måste man konsultera dels facklitteratur och eventuella fackordböcker eller ordlistor, dels experter inom respektive fackområde. När det gäller juridiskt språk är naturligtvis lagboken med sitt utmärkta sakregister en av de viktigaste källorna. En annan är boken Svenskt lagspråk i Finland som nyligen har kommit ut i en andra omarbetad och utvidgad upplaga.

I fråga om det moderna allmänspråket är ordböckerna ofta föråldrade, så där gäller det att se på det faktiska språkbruket. De bästa och lättast tillgängliga källorna är dels tidningspressen, dels de modernaste uppslagsverken (Bra Böckers lexikon, FOCUS, Nationalencyklopedin).

Vad tidningsspråket beträffar finns det ett ovärderligt hjälpmedel: de s.k. konkordanser (alfabetiskt ordnade ord insatta i sitt sammanhang) över tidningsspråk, som utarbetats av Språkdata vid Göteborgs universitet. Det finns tre sådana: en från 1965, en från 1976 och en från 1987. De två första omfattar vardera ca en miljon s.k. löpord (löpande ord i text) ur flera svenska tidningar, den sista fyra miljoner löpord ur Dagens Nyheter.

När jag t.ex. förra veckan skrev om gisslan kunde jag med hjälp av datorn gå in i Språkdatas ordbank och se hur ordet hade använts de 225 gånger det förekom i materialet ur DN 1987.

Men källstudierna räcker inte alltid till. Ofta konsulterar jag därför också kolleger i Sverige: vid Svenska språknämnden när det gäller allmänspråket och vid Tekniska nomenklaturcentralen när det gäller teknisk terminologi.

Vad jag vill framhålla är alltså att språkexperternas ”tyckande” för det mesta bygger på stadig grund. Alla har förstås rätt att ha åsikter om språkbruket, och de flesta har det också. Många lekmannaåsikter är förnuftiga och riktiga. Men det kan ändå vara på sin plats att påpeka att vi språkvårdare är professionella när det gäller kunskapen om språket och dess struktur och kännedomen om de språkliga och terminologiska hjälpmedlen och deras användning. Vilket självfallet inte innebär att vi inte kan ha fel ibland.

Jag ber att få önska alla läsarna en riktigt god jul.

Mikael Reuter