Helsingforssvenskt uttal

Reuters ruta 5/1 1990

Vi har en mångfald dialekter, med olika tonfall, olika uttalsnormer. Bra! Det genuina är en rikedom. Så ej Helsingforssvenskan. Sjundeåborna, som tror sig tala undermåligt, har en bra mycket trevligare melodi, ett rikare talspråk. Men det är ju de skolade svenskarna, som ibland får en att skämmas, för sitt hårda eller grumliga uttals skull.
Är det fel på undervisningen – orkar man inte följa upp den högsvenska norm, som väl ändå är riktig. Universitetets språkvårdspolitik verkar famlande. Men tekniken finns ju, den hjälper oss långt. Om lärarna och lärarnas lärare vill och kan.
I likhet med Johan Schalin (Hbl 3.12) stöder jag varmt tanken på att ”återföra finlandssvenskan till den svenska huvudfåran”. Det är en sådan glädje att lyssna till klangfull och klar rikssvenska. När den är som bäst, skall den väl ändå vara normen. Men här skall vi ju ha Bibeln inspelad på vårt eget språk. Det må vara hänt. Känslan och vanan måste få sitt.
Är det ett ohemult krav att låta våra barn från lågstadiet och genom hela skolan lyssna till uppläsningar på rikssvenska?
B.L., Esbo

Det var en lång fråga, men eftersom den är både aktuell och angelägen ville jag gärna ta in den så gott som oförkortad.

Låt mig genast konstatera att uttalsfrågorna har varit alltför lite uppmärksammade i de senaste årtiondenas språkvårdsdebatt – det har funnits så mycket att påtala i fråga om ord, uttryck och konstruktioner. Det är därför bra att också uttalet har aktualiserats i debatten.

Det finns också en hel del som är riktigt i det som frågaren tar upp här och det som Johan Schalin skrivit om i diskussionen om finlandssvenskan som ett ”eget språk”. Men samtidigt är det viktigt att man vet vad man diskuterar och håller begreppen i sär.

Att stämpla ett uttal som ”fult” eller ”slarvigt” innebär oftast en subjektiv värdering – fult är t.ex. det uttal som är avvikande eller som används av en grupp talare som man ogillar. Det är t.ex. rätt vanligt att uttalet i huvudstäderna anses fult bland dem som inte själva är huvudstadsbor.

Helsingforssvenska vokal- och konsonantljud anses ofta fula för att de låter finska – men i finskan är ju samma språkljud inte fula, så någon inneboende kvalitativ egenskap kan det inte vara fråga om. Däremot kan man förstås hävda att det är fråga om ljudkvaliteter som normalt inte hör hemma i svenskan.

Det som är lättast att ta fasta på rent objektivt sett är om det är fråga om slapp artikulation och klanglöst, monotont och onyanserat tal. Uppenbarligen är det bl.a. det som frågaren anser vara utmärkande för de välutbildade svenskarna i Helsingfors. Jag kan delvis ge henne rätt. Många Helsingforssvenskar har ett ganska monotont tal, som inte blir bättre av att det utmärks av ideliga nästan stammande upprepningar av olika småord. Men det är Helsingforssvenskarna inte ensamma om, och samtidigt finns det naturligtvis mängder av svenskar i Helsingforsregionen som talar både klangfullt och välartikulerat.

När det gäller skolans och universitetens roll håller jag gärna med om att artikulation och talteknik borde få en starkare plats i undervisningen. Jag tror också att det kunde vara bra om finlandssvenskarna mer än i dag vande sig att höra på väl talad rikssvenska i dess olika varianter (vilket det i och för sig finns möjlighet till tack vare Sveriges TV). Men därifrån är steget långt till att vi skulle gå in för att aktivt tala någon form av rikssvenska.

Tanken på att vi parallellt med vårt genuina finlandssvenska uttal skulle lägga oss till med ett inlärt ”rikssvenskt” uttal (vad nu sen detta är) är en psykologisk, pedagogisk och språksociologisk orimlighet. Ingen har ju heller föreslagit att skåningarna skall övergå till mellansvensk satsmelodi och mellansvenska vokal- och konsonantkvaliteter.

Ett vårdat finlandssvenskt uttal – det må sedan representera Helsingfors, Sjundeå eller Jakobstad – bör ses som en fullt acceptabel form av svenska, som inte avviker från andra former av svenskt riksspråk mer än t.ex. olika varianter av engelska och tyska avviker från varandra. I många avseenden ligger för övrigt finlandssvenskan närmare centralsvenskan än vad skånskan gör. Vi skall inte heller glömma att många nordbor brukar anse finlandssvenskan lättare att förstå än rikssvenskan.

Den enda avgörande systematiska skillnaden mellan finlandssvenskt och sverigesvenskt uttal är att finlandssvenskan (med undantag för västnyländskan) saknar motsättningen mellan akut och grav ordaccent (som gör att t.ex. anden uttalas olika beroende på om det är bestämd form av and eller ande). En annan systematisk avvikelse är att det förekommer s.k. kortstavigt uttal i finlandssvenskan (kort vokal + kort konsonant i t.ex. kamera), men det gäller ju bara en liten bråkdel av ordförrådet.

Resten av olikheterna är ytliga. Att de olika varianterna av rikssvenska har en starkare koppling mellan vokallängd och vokalkvalitet än finlandssvenskan är t.ex. bara en fråga om hur särdraget vokallängd manifesteras fysiskt. Alla realistiska fonologiska beskrivningar av svenskans ljudsystem måste utgå från att det finns nio vokalfonem i rikssvenskan lika väl som i finlandssvenskan.

Men bättre träning i tal och artikulation skulle minsann inte skada i våra skolor, framför allt i Helsingforsregionen. Steget är ofta långt till den vårdade finlandssvenska som jag här har velat försvara.

Mikael Reuter