Är våra språk hotade?

Reuters ruta 29/10 1997

Är de nordiska nationalspråken utrotningshotade? Håller danskan, norskan, svenskan, finskan och isländskan på att trängas ut av engelskan på allt flera områden? De här frågorna har diskuterats under många nordiska möten och konferenser på sistone. Senast aktualiserades de på konferensen ”Norsk som bruksspråk – utfordringer i dag og i morgen”, anordnad med anledning av att Norsk språkråd i år fyller 25 år.

Även om konferensen omspände ett flertal olika teman, kom talare efter talare tillbaka till frågan om det man kallar domänförlust, nämligen att det finns allt fler områden inom bl.a. näringsliv, vetenskap och studier där engelskan i varierande grad ersätter norskan. Det sätter naturligtvis sin prägel också på delar av det norska allmänspråket, där engelska ord och uttryck lånas in i ökande grad – precis som i svenskan och finskan.

Engelska i högre utbildning

Det har visat sig att en dryg fjärdedel av studenterna inom högre utbildning får en del av sin undervisning på engelska, även om både lärarna och praktiskt taget alla studenterna är norska. Starkast är engelskans position inom ekonomiska vetenskaper, naturvetenskaper och teknologi, vilket knappast förvånar någon. Engelskans andel väntas växa ytterligare till följd av internationellt utbyte, bl.a. det europeiska Erasmusprojektet.

Medan undervisning på engelska trots allt fortfarande hör till undantagen, vinner den engelska kurslitteraturen allt mer terräng på bekostnad av den norska. Argumenten för att använda engelskspråkig kurslitteratur är många: de engelska böckerna är bättre och billigare för att upplagorna är så stora, de kommer ut oftare och innehåller därför de senaste forskningsrönen, de ger de studerande tillgång till den internationella (dvs. engelska) terminologin och de tillhandahåller mönster för hur studenterna skall skriva vetenskaplig text på engelska. Alla de här argumenten är helt vettiga.

Men samtidigt är det lätt att hitta argument för kurslitteratur också på det egna språket. Om det inte längre skrivs kursböcker på norska är risken stor att norskan förlorar sin ställning som vetenskapligt språk, och dessutom att kurslitteraturen förlorar kontakten med den norska verkligheten, t.ex. i naturvetenskaper, ekonomi och inte minst samhällsvetenskaper. De norska studerandena lär sig inte fackterminologin på sitt modersmål och får inte modeller för vetenskapligt skrivande på norska.

I förlängningen är det framför allt det populärvetenskapliga skrivandet som hotas. Om specialisterna inte längre kan uttrycka sig på sitt modersmål, kan de inte heller popularisera forskningsresultaten och delta i debatten t.ex. om miljöns tillstånd.

Se på finlandssvenskan

Känns situationen igen? De problem som norskan (och de andra nationalspråken) börjar få nu har varit aktuella i finlandssvenskan redan länge – med den skillnaden att det i första hand har varit finskan och hittills bara i andra hand engelskan som har dominerat över svenskan. Många svenska naturvetare och tekniker i Finland vittnar om att de inte kan skriva om sitt fackområde på sitt modersmål, för att de behärskar terminologin bara på finska och engelska.

Det här är ingenting att moralisera över, men det är ett reellt problem som vi måste vara medvetna om inom alla våra språkområden och försöka lösa på något sätt. Det är ingen som ifrågasätter behovet av engelska i högre studier och vetenskap, men det är väl inte heller många som önskar en återgång till de tider då våra egna språk inte kunde användas för vetenskapligt skrivande.

Mikael Reuter