Ta ut en femtilapp

Reuters ruta 1/10 1997

En artikel i Husis häromdagen berättade om hur det snart kommer att bli möjligt att ”lyfta kontanter” i dagligvaruaffärernas kassor. Sådana uttag på mellan femtio och femhundra mark ”ersätter automatlyft”, fick vi veta.

Det är uppenbarligen mycket vanligt i finlandssvenskan att lyfta används på det här sättet, både i talspråk och i mer officiella sammanhang. De flesta finlandssvenskar reagerar säkert inte alls på det. I bakgrunden skymtar som vanligt det motsvarande finska ordet, i detta fall nostaa.

Men på normal svenska lyfter man inte pengar från sitt konto, man tar ut dem. Man kan lyfta ett lån, man kan lyfta lön, man kan lyfta understöd – men när man helt konkret går till banken eller bankautomaten (som i Sverige kallas bankomat) för att man behöver kontanter, då tar man alltså ut dem. Självfallet kan man också tala om att ta ut lön.

T.ex. en företagare kan själv välja hur stor del av vinsten hon tar ut som lön, och går det dåligt kan hon kanske inte ta ut någon lön alls.

Helt riktigt talas det ju också hos oss om uttag både i automattexterna och på de lappar vi fyller i för att ta ut pengar på banken. Något ”lyft” är det alltså definitivt inte fråga om.

Ta ut avgift

I Finland talas det ofta om att myndigheter eller företag ”uppbär avgift” för något, och att kommunerna ”uppbär skatt” (fi. periä). Också det bruket verkar vara praktiskt taget okänt i Sverige av i dag. I den mån uppbära används är det i betydelsen ’(regelbundet) ta emot (pengar)’, vanligen i fråga om enskilda personer. Man kan alltså uppbära lön, arvode och socialbidrag (även om det normala också i de fallen är få eller ta emot). Men en myndighet tar ut en avgift för en viss tjänst, och kommunerna har rätt att ta ut skatt.

Är det finlandssvenskarnas förkärlek för lite ”finare” ord som gör att vi föredrar lyfta och uppbära framför ta ut, eller är det bara en följd av finskans inflytande? Det är svårt att säga, men oberoende av orsaken tycker jag vi skall följa språkbruket i Sverige och använda det enkla ta ut i de här sammanhangen. Det är ju inte på något sätt främmande för finlandssvenskan på det sätt som vissa andra specifikt rikssvenska ord och uttryck.

Laddbara kontantkort

Apropå bankomater och butikskassor kan det vara på sin plats att nämna att språkbruket nu tycks ha stabiliserat sig när det gäller benämningen på de plastkort som kan laddas med (mindre) belopp för att sedan användas som betalkort tills de är tomma igen, precis som om man hade en plånbok med kontanter. De kallas helt enkelt kontantkort. Tidigare har man bl.a. talat om ”myntkort” och ”elektroniska plånböcker”, men de uttrycken kan vi uppenbarligen nu glömma. 

Mikael Reuter