”Tjöckre mäster”?

Reuters ruta 19/2 1997

En läsare undrar över komparativformen ”tjöckre” av tjock, som för henne och hennes umgänge förefaller helt naturlig men som saknas i alla ordböcker. Är den helt fel?

Vad som är rätt och fel är naturligtvis ett relativt begrepp. Helt klart är å ena sidan att ”tjöckre” är en utpräglat provinsiell form, å andra sidan att den är gammal och rätt vanlig i stora delar av det finlandssvenska språkområdet – den tas upp redan av Hugo Bergroth i hans Finlandssvenska av år 1917 och har säkert använts långt därförinnan. Men också i finlandssvenskan måste den betraktas som klart provinsiell.

Inga ordböcker eller textkorpusar som jag har konsulterat ger vid handen att formen ”tjöckre” skulle användas i Sverige. En intressant detalj är i varje fall att ordbehandlingsprogrammets stavningskontroll omedelbart föreslog att den skulle ersättas med tjockare, och det tyder ju på att felet (för åtminstone i skrift måste det betraktas som ett fel) kan tänkas förekomma också i Sverige.

Till bildningssättet är ”tjöckre” exempel på s.k. analogi, dvs. ombildning enligt ett känt mönster. Omljudsväxlingen o/ö har lånats från komparationer som stor/större, grov/grövre eller, med en annan grund-vokal, låg/lägre, lång/längre och trång/trängre.

Liknande provinsiella eller dialektala omljudsväxlingar har vi i vissa pluralformer som ”mäster” av mast och ”gröpper” av grop.

Former som dessa har sin funktion i dialektalt färgat talspråk, men bör naturligtvis inte användas i skrift eller i sammanhang där man väntar sig ett riksspråkligt och neutralt talspråk.

Läsarbrev och tidigare behandlade uttryck

Redan i förra veckans ruta skrev jag att jag skulle passa på och kommentera ett antal läsarbrev som tar upp sådana frågor som jag har skrivit om tidigare och som ingår i de två samlingsvolymer med språkspalter som jag har gett ut. Avsnittet måste emellertid strykas av utrymmesbrist, men här kommer det nu:
Som bekant har jag inte under de senaste åren direkt tagit upp och citerat läsarfrågor. Sådana är förstås ändå välkomna, och i mån av möjlighet försöker jag behandla det som läsarna vill ha svar på, i synnerhet om det har allmänt intresse. I enstaka fall skickar jag också en kopia eller annan information direkt till frågeställaren, så ange gärna adress.

Nu har det emellertid samlat sig en hel hög med brev om frågor som jag har behandlat tidigare här i spalten. Det visar sig att de nästan alla förekommer i de artiklar som ingår i mina böcker Reuters rutor (1992, nedan RR) och Reuters rutor 2 (1996, nedan RR2). Det gäller bl.a. den finlandssvenska användningen av nog (RR2), det finskpåverkade ”ta emot en tjänst” (pro tillträda, RR), ordet rosk (RR, eller rutorna 3.1.1986; 9.10.1987; 17.4.1996), användningen av ens i uttryck utan nekande betydelse (RR2), uttryck av typen ”jag vann Harry” (pro vann över, RR2), uttrycket ”vara hemma från/i” (RR2) och stavfelet ”i ett streck” (pro sträck, RR2).

Utan att på något sätt vilja avråda någon från att att skriva till språkspalten vill jag därför uppmana brevskrivarna att först ta en titt i de två böckerna (RR är visserligen slutsåld, men finns på bibliotek). Jag kommer nämligen inte i fortsättningen att beröra sådant som behandlas i dem, om det inte är särskilt påkallat.

Mikael Reuter