Ordboken inget fantasifoster

Reuters ruta 14/5 1997

När den nya Stora finsk-svenska ordboken presenterades i radion i går morse fick de morgonpigga lyssnarna upprepade gånger höra att språkvetarna (dvs. tydligen lexikograferna) har ”gnuggat sina geniknölar för att uppfinna nya ord” och att resultatet nu föreligger i en ordbok.

Inget kunde vara mer missvisande när det gäller ordboksarbete.

Den tid då ordboksredaktörerna, lexikograferna, satt och fabricerade nya ord är definitivt förbi. Sådant hände för över hundra år sedan, då bl.a. Elias Lönnrot gav ut sin klassiska och imponerande finsk-svenska ordbok (för övrigt den enda som till omfånget motsvarar den nyutkomna).

Lönnrot och hans samtida hittade faktiskt på nya finska ord, av vilka somliga fick en bestående plats i språket och andra aldrig fick fotfäste.

Men då var situationen en annan. På 1800-talet behövdes det nya finska ord för snart sagt alla livets områden, eftersom finskan först då genom enorma språkvårdande satsningar formades till ett fullödigt kulturspråk.

Men i dag är lexikograferna inga ordsnickare, och ska inte heller vara det. Den principen gäller både enspråkiga och två- eller flerspråkiga ordböcker. Snarare är de detektiver, som med utnyttjande av alla ledtrådar de kan finna letar sig fram till hur ord och fraser används i det levande språket och – i fråga om tvåspråkiga ordböcker – hur de motsvarar varandra i de två språken.

Den nya finsk-svenska ordboken är ett bra exempel på det. Där har inte bara redaktionen utan också upp till ett femtiotal experter av olika slag arbetat hårt för att kontrollera att de ekvivalenter, dvs. ordmotsvarigheter, som ges inte är några fantasifoster utan är förankrade i språkbruket.

Det speciella med den här ordboken är också att den måste beakta fyra språkliga verkligheter: den riksfinska, den sverigefinska, den rikssvenska och den finlandssvenska. Visserligen är väl inemot 99 procent av materialet oberoende av de regionala aspekterna, men ändå finns det tusentals ord och uttryck som måste anges som specifikt finlandssvenska, sverigesvenska eller sverigefinska. Den nya ordboken är speciell genom att detta har gjorts mycket konsekvent.

De kulturella skillnaderna mellan våra länder återspeglar sig naturligtvis i ordboken. Ta ett ord som det finska kalakukko, som nämndes i radiopresentationen. Det har översatts som ”limpa med inbakad fisk”, och det är förstås inte någon regelrätt ekvivalent utan närmast en förklaring för sverigesvenskarna som inte vet vad kalakukko är. Att däremot lansera något sådant ord som ”fisktupp” eller ”tuppfisk” hade självfallet varit vansinne: de orden används varken i Sverige eller i Finland, och skulle inte förstås av någon. I det faktiska språkbruket använder vi finlandssvenskar det finska ordet kalakukko som citatlån, men för rikssvenska språkbrukare måste det förklaras.

Radiojournalisten tyckte också att dräkt som motsvarighet till finskans jakkupuku var ”tråkigt”. Det har hon förstås rätt att tycka, men återigen är det fråga om att redogöra för det faktiska språkbruket. Faktum är nämligen att detta kvinnliga klädesplagg på svenska kallas dräkt – i motsats till t.ex. kostym, som är ett manligt plagg. I svenskan finns alltså inte samma behov av förledsprecisering som i finskan. Det är lite som med semester, som på finska vid behov måste preciseras som vuosiloma för att det enkla loma också avser ledigheter av andra slag.

Nya ord skapas alltså inte av ordboksredaktörer, det tror jag alla deltagare i nästa veckas stora nordiska lexikografiska konferens är eniga om. Lexikografens jobb är ett tidvis spännande men ofta slitsamt forskningsarbete, som kräver osedvanlig noggrannhet och precision.

Mikael Reuter