Om språkförändringar

Reuters ruta 24/1 2001

Med jämna mellanrum får jag frågan om när man ska acceptera förändringar i språkbruket. Är det så att majoriteten bestämmer? Ska det som tidigare räknats som fel betraktas som den nya normen när över hälften av språkbrukarna använder det?
Så enkelt är det naturligtvis inte. Å ena sidan kan många innovationer accepteras redan långt innan de används av hälften av språkbrukarna, och å andra sidan finns det fall där man på rent språkliga grunder kan argumentera emot ett visst språkdrag även om det förekommer lika ofta som motsvarande ”korrekta” uttryck.

Häromdagen kontaktades jag av en läsare som undrade om också talspråksformen stog, som ofta hörs i radio och tv i Sverige, en vacker dag kommer att accepteras med motiveringen att majoriteten av språkbrukarna använder den.

Det är självfallet svårt att säga om och i så fall när den formen kommer att accepteras i skrift. En gissning är att det kanske aldrig blir aktuellt, eftersom stog kanske snarare är på väg att bli mindre vanligt också i tal på grund av skriftspråkets starka ställning. Faktum är nämligen att formen stog inte är något nytt påfund i språkbruket: den är känd också i skrift sedan 1500-talet och användes t.ex. av Bellman i hans egenhändiga manuskript.

Att så många svenskar säger stog i stället för stod är lättförklarligt. Det finns ingen annan stark imperfektform som slutar på -od eller över huvud på lång vokal + d om inte d ingår i verbstammen (som i led, sved). Däremot finns det flera mycket vanliga verb som i denna form slutar på -og, nämligen dog, log, slog, tog, och till samma grupp kan vi hänföra låg och såg. De här har från början uttalats utan -g på slutet och uttalas ju fortfarande ofta så i naturligt tal. Eftersom också stod ofta uttalas sto, är det inte så underligt att det har kommit att anslutas till den större gruppen och uttalas stog när talaren eftersträvar ett mer vårdat uttal.

Hur utvecklingen går vet vi inte. Men om formen stog en vacker dag vinner terräng och blir accepterad också i skrift blir svenskan knappast sämre av det.

Två ordförande

Däremot finns det andra fall där man som språkvårdare inte vill acceptera en utvecklingstrend därför att den strider mot svenskans grammatiska system. Ett bra exempel på detta är obestämd form pluralis på -n av personord som ordförande, studerande, sökande. Det är nämligen bara neutrer (ett-ord) som i svenskan för -n i denna form (diken, äpplen). En tumregel är att ett ord aldrig kan ha samma form i bestämd form singularis och obestämd form pluralis. Av samma anledning är och förblir det därför också fel att som många (främst yngre) helsingforsare tala om ”två videon” och ”tre cd:n” – det bör vara videor och cd-skivor (eller eventuellt cd:ar, men så säger nog ingen).

Det har jag skrivit om många gånger förut, men det tål att upprepas.

Mikael Reuter