Växlande betoning

Reuters ruta 19/9 2001

Betoningen i vissa typer av svenska ord och inte minst vissa skillnader mellan rikssvensk och finlandssvensk betoning har varit aktuella i en pigg insändardebatt på sistone. Med risk för att betraktas som insmickrande "expert" och löjlig modepellejöns tänkte jag beskriva några av de betoningsregler som dels är allmänt svenska, dels är olika i sverigesvenskt och finlandssvenskt uttal – i den mån man kan generalisera och säga att det finns ett sverigesvenskt och ett finlandssvenskt uttal.

Det som debatten främst har kretsat kring är betoningen (tryckfördelningen) i ord som ingår i sammansättningar, t.ex. förut i förutse, orena i förorena och bolag i aktiebolag. Men liknande typer av tryckförskjutning finner vi också över ordgränserna.

Ta t.ex. ordet kapten. Ingen svensk, vare sig i Finland eller i Sverige, skulle någonsin tveka om att betoningen ligger på sista stavelsen: kapten. Men när titeln följs av ett namn glider betoningen över till ordets början om namnet har trycket på första stavelsen. Utan att reflektera över det säger vi kapten Andersson, men vanligen kapten Kajander. Tendensen är alltså att i sådana fall undvika två tryckstarka stavelser efter varandra.

Det är samma tendens som gör att praktiskt taget alla svenskspråkiga, i Finland som i Sverige, säger förbigå, förbise, förorenad, förutseende, förutfattad osv., även om de uttalar förbi och förut med tryck på andra stavelsen och orenad med huvudtryck på första stavelsen. En annan sak är sedan att också det enkla ordet förut, även i betydelsen ’tidigare’, numera oftast har tryck på första stavelsen i sverigesvenskan. Jag tror att de flesta finlandssvenskar som säger förutseende och förutfattad uttalar förutbestämd med trycket på ut, men i rikssvenskan ligger betoningen normalt på första stavelsen.

I praktiken är det väl dessutom så att flertalet finlandssvenskar i dagligt tal uttalar förorena, förutfattad, förutsätta m.fl. kortstavigt, dvs. med tryck på första stavelsen men med kort ö. Det uttalet kan delvis förklaras just av att det har skett en tryckförskjutning, men som bekant rekommenderas inte kortstavigt uttal i vårdat tal.

Det andra aktuella fallet gäller ord som bolag och bostad när de ingår som slutled i sammansättningar. Som enkla ord har de ju alltid trycket på första stavelsen också i Sverige, men i sammansättningar förskjuts trycket i sverigesvenskan till slutstavelsen främst på grund av den så kallade grava accenten, och resultatet blir t.ex. aktiebolag och fritidsbostad med starkt bitryck på sista stavelsen.

Det är för övrigt fråga om en betydligt mer allmängiltig regel, som gäller alla flerstaviga ord som slutled i sammansättningar i sverigesvenskan. Den grava accenten gör att det starka bitrycket flyttas till den sista stavelsen med bitryck i den sista ordleden i sammansättningen. De enkla orden bokhandel, inkomst, inställning och undervisning uttalas självfallet med tryck på första stavelsen, men i sammansättningar förskjuts trycket så att man säger universitetsbokhandel, förhandsinställning, uttalsundervisning, medelinkomst och låginkomstutredning. I finlandssvenskan, där vi ju inte gör skillnad mellan akut och grav accent, sker motsvarande tryckförskjutning normalt inte. Men helt främmande är det väl inte heller för oss att säga t.ex. tvättinrättning och kanske också hundutställning?

Tryckförskjutningar av de här slagen är inte resultatet av förfall och urspårningar utan av relativt enkla och systematiska uttalsregler. Tendensen att undvika två tryckstarka stavelser efter varandra i ord som förbifarten och förorena är gemensam för rikssvenskar och (nästan alla) finlandssvenskar, medan förskjutningen av trycket i ord som utgör slutled i sammansättningar huvudsakligen beror på den grava accenten och därför i allmänhet inte aktualiseras i finlandssvenskan.

Mikael Reuter