Avskeda och säga upp

Reuters ruta 23/9 1993

För en vecka sedan kunde vi läsa att ett av våra färjrederier avskedar 78 heltidsanställda medarbetare och lägger ner två av sina kontor.
Vad är det för konstigt med det i dessa tider?

Jo, det konstiga är ordet ”avskeda”. Det framgick nämligen med all önskvärd tydlighet att nedskärningarna berodde på den nya trafik-situationen, inte på att de anställda hade brutit mot anställningsavtalet eller skött sina arbeten illa.

Den som förlorar sitt jobb på grund av att företaget går dåligt eller av andra orsaker inte behöver så många anställda blir inte avskedad utan uppsagd. Rederiet har alltså sagt upp 78 medarbetare, inte avskedat dem. Ordet avskeda kan vi lämpligen associera till direktör Dittling i serien Blondie, han som med jämna mellanrum hoppar jämfota och skriker ”Ni är avskedad!”.

Helt korrekt har avskeda använts också i beskrivningen av den politiska situationen i Ryssland, där president Jeltsin först avskedade sin vicepresident och därefter hela parlamentet – i den mån han hade fullmakt att göra det.

Det vardagliga sparka och få sparken används både om avskedande och annan uppsägning, men det är allt skäl att vara restriktiv med det i seriösa sammanhang. Det är definitivt inte ett neutralt uttryck. Ännu större skäl är det att undvika ordet ”friställa” med dess falskt positiva klang. Lyckligtvis har det blivit mycket sällsynt på senare tid. Den som blir uppsagd i dagens läge känner sig knappast särskilt fri.

Också ordet permittera har en lite diskutabel klang i och med att det associeras med permission, som ju är något positivt. Men permittera och permittering är helt vedertagna ord när det gäller påtvungen tillfällig ledighet utan lön. Däremot kan man naturligtvis inte säga att den som är permitterad ”har permission” eller ”är på permission”.

Centrala avtal

Dagens arbetsmarknadspolitiska diskussion kretsar i hög grad kring frågan om de nya kollektivavtalen skall ingås förbundsvis eller på central nivå. Det kan därför vara lämpligt att konstatera att man bra kan använda förbundsvis adjektiviskt och tala om förbundsvisa avtal. Motsatsen är centrala avtal, inte ”centraliserade” avtal som man ibland ser i massmedierna, under påverkan från finskans keskitetty sopimus. Det ju inte fråga om att avtalen har ”centraliserats” på något sätt, utan de har ingåtts på centralförbundsnivå. Också den uppgörelse som föregår avtalet är rimligtvis central, inte centraliserad. Däremot kan förhandlingarna vara centraliserade, dvs. förlagda till ett och samma ställe.

Mikael Reuter