Fast

Reuters ruta 9/9 1993

Det finns två helt skilda ord fast i svenskan: dels adjektivet fast (hon höll honom i ett fast grepp) med motsvarande adverb (tjuven åkte fast till slut), dels konjunktionen fast (det är kyligt fast solen lyser). Gemensamt för adverbet fast och konjunktionen fast är att de ofta i finlandssvenskan används på ett sätt som inte förekommer i rikssvenskan, under inflytande av de finska motsvarigheterna kiinni och vaikka.

”Ögona fast och mun opp” säger bra många finlandssvenska föräldrar till sina barn när de vill överraska dem med något gott. Och den som inte vederbörligen stänger en dörr som skall vara stängd blir snabbt åthutad med ”dörrn fast!” eller rentav ”sätt fast dörren!”

Vad är det för fel på det då? Jo, enligt allmänsvenskt språkbruk kan adverbet fast inte användas i betydelsen ’sluten, stängd, ihop’, utan bara när det är fråga om att något fästs eller hålls i ett fast grepp så att det sitter fast. Man kan alltså hålla fast någon i ett järngrepp, binda fast båten i ett träd, spänna fast säkerhetsbältet, sy fast ett emblem på uppslaget, skruva fast locket på en låda och ta fast en brottsling (så att han inte kommer loss), och man kan i överförd bemärkelse hålla fast vid sin åsikt. Men man kan inte ”sätta fast dörren”, ”hålla munnen fast”, ”knäppa fast jackan” eller ”slå fast boken”.

På korrekt svenska sluter vi ögonen (eller blundar), stänger dörren, slår igen boken och knäpper ihop eller igen jackan. Blunda och gapa är den allmänsvenska motsvarigheten till ”ögona fast och mun opp”, och det finns väl inget som hindrar att vi säger så i Finland också.

Ett annat provinsiellt bruk av fast har vi i fraser som ”jag hann fast honom i hörnet av Köpmansgatan”, ”hon sprang fast rånaren innan han nådde sin bil”. Det normala svenska uttrycket är här hinna fatt, springa fatt.

Så har vi då konjunktionen fast.

Alla vi som minns vår Fänrik Stål vet om Otto von Fieandt att han
”kunde slåss fast hela dan,
brydde sig om segern fan”

Den första raden är i det närmaste obegriplig för en rikssvensk, fast de flesta finlandssvenskan knappast tänker på att det är något konstigt med den. Det enkla fast hela dan står här för ungefär ”hur länge som helst, även om det gällde att slåss hela dan”.

I normal sakprosa skall vi försöka undvika den den användningen av fast. I stället för t.ex. ”Jag kan komma fast i morgon” kan vi säga Jag kan komma i morgon om det gäller, och i stället för ”Jag reser fast till Stockholm för att få träffa dig” säger vi Jag kan resa ända till Stockholm för att få träffa dig.

Det är skäl att påpeka att konjunktionen fast används bara när det är fråga om ett faktum, inte om hypotetiska fall (där man i stället använder även om). Det går alltså bra att säga Jag cyklar till jobbet varje dag fast det redan är september, men inte ”Jag cyklar till jobbet i morgon fast det skulle regna” (i det senare fallet är det korrekta att säga även om det regnar/skulle regna).

Särskilt påfallande är den finlandssvenska frasen ”int fast vad (sku vara)”. Motsvarande allmänsvenska fras är inte på några villkor eller inte under några (som helst) omständigheter.

Många av de här uttrycken med fast utgör en relativt fast (sic!) del av vårt finlandssvenska idiom, och kan knappast utmönstras ur vårt spontana språkbruk. I skrift och annat motsvarande språkbruk är det i varje fall skäl att hålla ett öga på dem.

Mikael Reuter