Svenska dagen och USA

Reuters ruta 4/11 1993

Så här inför svenska dagen kan det vara skäl att erinra om vissa grundläggande betoningsregler i svenskan, och främst då den som säger att fasta fraser och tvåordsnamn (som t.ex. svenska dagen, Vita huset och Ålands hav) uttalas med tryck på det senare ordet. Låt oss alltså i övermorgon flagga för svenska dágen åtminstone på denna sida Ålands háv!

Frasbetoningen i svenskan skiljer sig alltså dels från betoningen av sammansatta ord (jfr allhelgonadagen med tryck på allhelgona och svenska dagen med tryck på dagen), dels från betoningen av tillfälliga kombinationer av t.ex. adjektiv och substantiv (jfr det vita huset med jämnt tryck på vita och huset, och Vita huset med huvudtrycket på huset).

I princip gäller som bekant samma betoningsregel också för initialförkortningar med tre eller fyra bokstäver. Vi säger alltså USA, FNB och OECD med betoningen på den sista bokstaven, men FN, EG och JO med trycket på första bokstaven. Den som brukar se på svensk TV vet emellertid att så inte alltid är fallet i rikssvenskan. Tvärtom kan man säga att det under senare år har blivit allt vanligare i rikssvenskan med huvudtryck på första bokstaven i trebokstavskombinationer som USA.

Detta tryckmönster i rikssvenskan har uppenbarligen uppstått genom att bokstavskombinationerna allt mer uppfattas som ord (jfr stavningen Esselte av det ursprungliga SLT). Men en förutsättning för ett sådant uttal är så vitt jag kan se att bokstavskombinationerna uttalas med den rikssvenska gravaccenten, som innebär att den sista bokstaven får ett starkt bitryck. USA och FNB med tryck på första bokstaven och finlandssvensk akut accent låter inte svenskt.

Också den i rikssvenskan vanliga betoningen av nästsista bokstaven i fyrbokstavskombinationer som SAÓB hänger uppenbarligen ihop med gravaccenten, och det naturliga uttalet i finlandssvenskan är också här med tryck på sista bokstaven.

Ett annat fall där skillnaderna i accentförhållandena har lett till olika uttal i finlandssvenskan och rikssvenskan är vissa typer av sammansatta ord. I sammansättningar som dotterbolag, hedersledamot, bibelkunskap, läkarvetenskap, finkänslighet och kortstavighet skjuts bitrycket i rikssvenskan till den sista så att säga betoningsbara stavelsen, i dessa fall till -lag, -mot, -skap och -het. I finlandssvenskan behåller däremot de ord som utgör senare leden i allmänhet sina tryckförhållanden. Vi säger alltså héderslédamot medan man i Sverige säger hédersledamót.

En sådan tryckförskjutning är emellertid inte helt främmande för finlandssvenskan. Om det första ordet i sammansättningen är enstavigt eller har trycket på sista stavelsen sker det tvärtom ofta en förskjutning av betoningen också här. Ord som husundersökning, tvättinrättning och oförutsedd uttalas nog för det mesta med bitrycket på -sök-, -rätt- respektive -sedd också i finlandssvenskan. De flesta av oss kan väl också tänka sig att uttala världsmästerskap med bitrycket på -skap, även om vi utan tvekan lägger bitrycket på -mäster- i t.ex. skyttemästerskap.

Hur vi lägger trycket i ord som de här hänger som sagt intimt ihop med accentförhållandena (intonationen), och det gör att det inte finns någon orsak för oss att i detta fall försöka följa de rikssvenska betoningsreglerna. Det skulle i många fall bara låta konstigt.

Men svenska dagen ska vi säga med tydligt huvudtryck på dagen.

Mikael Reuter