Skilda vägar

Reuters ruta 19/8 1993

”I dag på morgonen flyttade vi in till det kvarter vi lyckats erhålla här och där jag nu skrifver – Vi ha en dublett med skild ingång och hvars en port- och tamburnyckel. – Många lediga lokaler, men öfverallt skulle man ha sängkläder med sig, äta alla mål ute eller själf köpa mat till morgon & kväll, själf köpa ved, träffa skildt aftal om städning etc.”

Så skrev Hugo Bergroth i ett brev till sin mor när han år 1890 som 24-årig student hade flyttat till Uppsala för fortsatta studier i nordiska språk, 27 år innan han gav ut sin bok Finlandssvenska. Kursiveringarna är mina.

Vi kan föreställa oss att han berättade om sin ”dublett med skild ingång” också när han samma dag sammanträffade med språkmännen Lundell och Noreen. I så fall fick han säkert redan under sin första dag i Uppsala anledning att göra en anteckning om en ”provinsialism” i den finländska svenskan, nämligen användningen av ordet skild. Kanske var det rentav så att diskussionen om skild i finlandssvenskan och rikssvenskan inspirerade honom att ägna sig åt den fråga som skulle bli hans livsverk, nämligen beskrivningen av finlandssvenskan och finlandismerna?

I avsnittet om skild och särskild i boken Finlandssvenska finns det i varje fall en exempelfras som för tankarna till Hugos dublett: ”Ett rum med särskild ingång (vanligen: med egen ingång).”

I dag, hundra år senare, kan vi lugnt konstatera att Hugo Bergroth och hans efterträdare bland språkvårdare och modersmålslärare inte har lyckats få finlandssvenskarna i gemen att ändra på sina språkvanor när det gäller användningen av skild och skilt. De flesta av oss talar utan att blinka om ”ett rum med skild ingång” och ”ett skilt avtal”, precis som Hugo Bergroth själv innan han hade blivit upplyst om att det var en finlandism.

För professionella språkbrukare är det i varje fall viktigt att kunna använda skild och särskild enligt den allmänsvenska normen. Jag skall helt kort försöka göra redo för reglerna; en detaljerad beskrivning finns i Finlandssvenska, § 302 (boken har som bekant kommit ut i faksimilutgåva för drygt ett år sedan).

I singularis används skild bara i betydelsen ’avskild, frånskild, lösgjord’ o.dyl.: den mördade låg med huvudet skilt från kroppen, han lever skild från sin fru. I pluralis betyder skilda detsamma som olika. Vi skall alltså, åtminstone i professionellt språkbruk, försöka undvika att använda skild i betydelsen ’särskild, separat, för sig’.

Särskilda körfält för cyklister och gående innebär alltså att cyklister och gående använder samma körfält (som är reserverade för dem), medan skilda körfält för cyklister och gående innebär att cyklisterna har sina körfält och de gående sina.

I bl.a. följande exempel kan man inte i allmänsvenskt språkbruk använda skild/skilt: jag har ingenting särskilt att berätta; det här är en fråga för sig; hon har en etta med separat kök; den här tröjan måste tvättas för sig/separat (inte ”skilt för sig”).

Mikael Reuter