Den eviga frågan

Reuters ruta 24/3 1999

Frågan om finlandssvenskans ställning i förhållande till sverigesvenskan har än en gång aktualiserats genom ett par insändare i Hufvudstadsbladet. Jag tänker inte gå in på detaljer i det som har skrivits – i synnerhet som argumentationen i insändarna inte har varit särskilt konkret – men jag vill i varje fall ta tillfället i akt att rent allmänt föra fram vad den finlandssvenska språkvården av i dag står för.

Det som de senaste insändarna har sagt är i korthet att vår svenska i Finland är god nog och i själva verket bättre än sverigesvenskan, och att vi inte har någon anledning att försöka närma vårt språk till den svenska som talas i Sverige.

De få exempel som har förts fram har, som i så många andra sammanhang, främst varit moderna talspråkliga drag och någon enstaka uttalsform. Man ondgör sig över ”nymodigheter” i vardagsspråket i Sverige, och ställer dem mot gammal hedervärd vårdad finlandssvenska.

Till detta finns mycket att säga.

För det första vill jag framhålla att den praktiska finlandssvenska språkvården i mycket liten utsträckning handlar om vardagliga talspråksdrag. Det som vi i huvudsak sysslar med är den robusta sakprosan: myndigheternas svenska, massmediernas svenska, näringslivets svenska och svenskan i läromedlen. Där handlar det sällan om slängiga vardagsfraser, men desto mer om att undvika otympliga finskpåverkade konstruktioner och att se till att de nya ord som behövs i dagens samhälle är desamma som de som tas i bruk i sverigesvenskan.

För det andra är det fråga om tolerans. Ingen väntas sig att vi ska börja tala som rikssvenskarna (och också de talar ju olika beroende på varifrån de kommer), men det är lindrigt sagt förmätet att hävda att de uttalsformer eller talesätt som används i finlandssvenskan är de enda rätta medan majoriteten av de svensktalande är oförmögna att använda sitt modersmål rätt.

Språket måste utvecklas

Alla språk förändras med tiden, och inte minst i en omvärld präglad av tekniska och samhälleliga förändringar är det självklart att språket måste kunna avspegla det som sker. Vi får hela tiden nya termer och begrepp inom teknik, ekonomi, medicin m.m., och flera av dem får snabbt spridning också i allmänspråket. Tänk bara på den flod av nya ord som har kommit in i språket sedan datorerna har blivit var mans redskap. Det gamla jordbrukar- och hantverkarsamhällets terminologi försvinner eller används bara i bildlig bemärkelse, och i stället får vi e-post, webbläsare och cd-romskivor.

I den utvecklingen vore det ganska dumt om vi inte gick in för att samordna ordinflödet i finlandssvenskan och sverigesvenskan. Det kan gärna ske genom ett ömsesidigt tagande och givande, men även om vi på finlandssvenskt håll ofta aktivt tar del i diskussionerna kring nyorden är det förståeligt att det nya språkbruket för det mesta utvecklas i Sverige. Att vi då i finlandssvenskan i stället skulle välja att gå vår egen väg, företrädesvis genom direktöversättning av motsvarande finska nyord, vore lindrigt sagt kortsynt.

Så här resonerar man också i lagstiftningen. När nya lagar och förordningar översätts till svenska är principen att terminologin och också språkbruket i övrigt så vitt möjligt ska följa sverigesvenska mönster. Och när ett finländskt storföretag låter översätta sin årsredovisning till svenska är målet självfallet detsamma: texten ska kunna läsas av placerare, analytiker och anställda i Sverige lika väl som i Finland.

Jag vill sluta med att citera språkvårdaren Catharina Grünbaum i Dagens Nyheter, som apropå en debatt om finlandssvenskan i Stockholm för ett par månader sedan skrev så här:
”Skall vi ta finlandssvenskan på allvar, då kan vi inte godta att den utvecklas till en sorts översättningska men inte heller begära att den skall vara ett Skansen där vi slipper möta nyheter som vi finner mer eller mindre nödvändiga i rikssvenskan.”

Mikael Reuter