Stupade och sårade

Reuters ruta 8/12 1999

En läsare har fäst sig vid att någon hade skrivit om finska soldater som ”dödades” eller ”skadades” under vinterkriget, och ber mig nu påpeka att det riktiga språkbruket är att tala om stupade och sårade. Samtidigt vill jag passa på och ta upp några andra ord som används i betydelsen ’dö’ eller ’döda’ i olika sammanhang.

Det är mycket riktigt att vi framför allt i samband med regelrätta krig talar om att soldaterna stupar respektive såras. Det gäller inte minst våra egna krig. Om man säger att någon dog eller dödades under vinterkriget eller fortsättningskriget måste det i första hand tolkas som om dödsorsaken var någon annan än att han stupade i strid. Däremot kan man gott tänka sig att ange förlusterna efter ett slag som ”fem döda och femton sårade”.

Att stupa (i den här specialbetydelsen) är enligt Nationalencyklopedins ordbok att ”dö under hårda förh., spec. i strid”. Men de soldater som under trettioåriga kriget dog av olika farsoter (och de var betydligt fler än de som föll i strid) kan ändå knappast sägas ha stupat, hur hårda deras förhållanden än var. Däremot kan man bra säga att de omkom eller avled under sin tid i fält.

Den som stupar tycks också oftast själv vara mer eller mindre inblandad i kriget som stridande part. Om t.ex. soldater i fredsbevarande uppdrag omkommer när de blir utsatta för ett oväntat angrepp t.ex. av en gerillatrupp, kan det vara naturligt att säga att de dödas snarare än att de stupar – även om man naturligtvis kan säga att de stupar på sin post.

Inte heller skulle man säga att soldater som har blivit avrättade till exempel genom arkebusering har stupat, vare sig de blivit avrättade av fienden som krigsfångar eller av de egna på grund av desertering.

Att arkebusera är ju detsamma som att avrätta genom skjutning (av franska arquebuser, äldre harquebuser ’skjuta ihjäl med hakebössa’). Att avrätta är i sin tur detsamma som att verkställa dödsstraff. Det innebär att det ordet inte bör missbrukas så att det används i den allmänna betydelsen döda eller mörda. Man bör alltså inte säga att t.ex. en polismördare kallblodigt avrättade sina offer.

När man säger att någon har blivit skjuten innebär det för övrigt i princip alltid att han eller hon har blivit dödad. Är det inte så, får man ta till andra uttryck och precisera det som att personen i fråga blivit skottskadad, skjuten i benet eller något liknande. Läser man rubriken ”Polis sköt flyende rånare” så väntar man sig nog inte att i artikeln få läsa om hur rånaren bara blev skadad och senare kryade på sig.

Slutligen kan det finnas skäl att ta upp skillnaden i betydelse mellan avlida, förolyckas och omkomma. Avlida används inte gärna i samband med ond bråd död i olyckshändelse eller våldsamheter. Man kan avlida stilla i sitt hem eller på sjukhuset, och man kan avlida i ambulansen efter en olycka, men man avlider varken i en trafikolycka eller i ett skottintermezzo. Den som förolyckas dör däremot i en olyckshändelse av något slag, och omkomma kan man både i en olyckshändelse och i strid. Däremot kan man varken förolyckas eller omkomma senare, som en följd av de skador man fått i en olyckshändelse eller liknande. I det fallet dör eller avlider man. En mening som ”Hon skadades svårt i en trafikolycka och omkom i ambulansen på väg mot sjukhuset” förutsätter i princip att ambulansen är med om en ny olycka.

Mikael Reuter
 

Läs mer i Reuters ruta 11/8 1989: Avrättning av behjälpligt