Radar och ankar(e)

Reuters ruta 2/6 1999

En artikel om ”älgradare” vid Borgåvägen häromsistens har lockat en och annan till kommentarer om hur någon eller något tydligen ställer älgarna på rad vid den aktuella vägsträckan. Mig lockar den till en liten utredning om de relativt få substantiv vi har i svenskan som slutar på obetonat -ar i grundform.

Radar är ett ord som har kommit in i svenskan vid tiden för andra världskriget. Det är ett lån från engelskan och är från början en förkortning av radio detecting and ranging ’upptäckt och riktningsangivning genom radio’. Något -e på slutet ska det alltså inte ha. Att man trots det då och då stöter på formen ”radare” hos språkligt mindre bevandrade talare och skribenter beror säkert på association till den grupp av ord på -are som betecknar apparater av olika slag: brännare, givare, skrivare, sändare osv.

Radar är också speciellt på det sättet att det visserligen kan avse en konkret apparat eller anläggning, men att det i första hand står för systemet (jfr ovan). Det innebär att ordet bara används i singular. Man kan inte tala om flera ”radrar” och egentligen inte heller om ”en radar”; däremot kan man bra säga att polisen använder radar och att något syns på radarn. I plural får vi i stället tala om radarreflektorer, radarapparater, radaranläggningar osv. En osökt parallell är television: man talar inte gärna om ”en television” och än mindre om ”televisioner”, utan får i sådana fall ta till televisionsapparat(er).

Kasta ankar på sommar(e)n

Det finns som sagt inte många substantiv på obetonat -ar i svenskan. Bland en-orden är det vanligaste sommar, i bestämd form sommaren eller vardagligt även sommarn. Utöver det finns ämnesorden koppar (bestämd form kopparn eller i sällsynta fall även kopparen) och peppar (pepparn). Poetiskt och ålderdomligt finns även hammar som biform till hammare, men den formen förekommer knappast i modern svenska.

Ett ord som förtjänar ett särskilt omnämnande i det här sammanhanget är ankare med biformen ankar. Att det heter ankaret i bestämd form är självklart, men i obestämd form plural förekommer både den regelrätta formen (flera) ankaren (jfr äpple, äpplen) och den oböjda (flera) ankare. Den senare skulle egentligen förutsätta genus reale, dvs. ”en ankare” (jfr brännare med flera ovan). Däremot talar man aldrig om ”flera ankar”, vilket strängt taget skulle vara den regelrätta pluralformen om utgångspunkten var ett ankar.

Det intressanta i fallet ankare/ankar är att den kortare formen förekommer så gott som enbart i vissa fasta fraser som kasta ankar, ligga för ankar, lätta ankar, men att den i gengäld är praktiskt taget allenarådande just i dessa fraser.

Slutligen finns det ytterligare ett ord där det åtminstone tidigare har förekommit en växling mellan -are och -ar, nämligen altare med biformen altar. Den kortare formen tas inte längre upp i moderna lexikon, men nämns i ordböcker från 1960-talet och tidigare som en ”poetisk” även-form – jämförbar med hammar.

Mikael Reuter