Mynt och slantar

Reuters ruta 15/1 2003

I illustrationen till en ledare i Hbl för en dryg vecka sedan talades det om att ”kasta mynt” för att avgöra något. En läsare undrar om det verkligen är möjligt att använda det uttrycket i samma betydelse som ”singla slant”. Frågan för oss in på vad det är för skillnad mellan mynt och slant och användningen av de två orden inte minst i bildliga uttryck.

Det råder ingen tvekan om att de idiomatiska uttrycken på svenska är dels singla slant, dels kasta krona och klave. Ett eller två enstaka exempel på ”kasta mynt” i den här betydelsen som jag har hittat ändrar inte på den saken. Men Svensk ordbok definierar singla slant som ”kasta ett mynt och låta ett avgörande bero på vilken sida som hamnar uppåt”, så man kan väl säga att det är ett slags saklig beskrivning.

Och på norska talar man om att ”slå mynt og krone”. Kanske ”kasta mynt” delvis kunde vara en förkortad kombination av kasta krona och klave och slå mynt og krone?

Annars verkar det som om ”kasta mynt” förekommer främst i två konkreta sammanhang: det används dels om att kasta mynt i en fontän eller damm för att få komma tillbaka till stället i fråga, dels om att kasta småmynt på politiska motståndare eller idrottsmotståndare som ett slags tecken på förakt.

Vad är det då som skiljer mynt och slantar?

Den främsta skillnaden är att mynt är det mer neutralt sakliga ordet. Pengar finns som mynt och sedlar, inte som slantar och sedlar, och staten präglar mynt, inte slantar. När italienarna vill ha en- och tvåeurosedlar så säger vi nordbor att vi föredrar dessa valörer i mynt. Seriösa numismatiker samlar mynt. Och så används ju mynt också i den mer allmänna betydelsen ’betalningsmedel’: betala i svenskt mynt. Ordet mynt kommer ursprungligen från latinets moneta med samma betydelse, som i sin tur har gett upphov också till bl.a. monetär och engelskans money.

Ordet slant har däremot i viss mån en lätt nedsättande betydelse. Det handlar främst om mindre värdefulla mynt: ge tiggaren en slant; jag gjorde av med mina sista slantar. Ofta används det ju också mer allmänt om mindre penningsummor: man sparar en slant på att snåla lite. Att den ursprungliga betydelsen är nedsättande visas av att det uppenbarligen är fråga om samma ord som det svenska dialektala slant i betydelsen ’trasa’.

En iakttagelse som jag har tyckt mig göra är att den här skillnaden inte är lika klar i finlandssvenskan. Det verkar som om slant ofta användes i rent saklig och konkret betydelse: jag har inga slantar på mig; jag måste växla till mig slantar för att kunna sätta i parkeringsmätaren; jag har ännu inte vant mig vid euroslantarna.

Med samma mynt

Liksom slant är allenarådande när det gäller att spara en slant eller göra av med sina sista slantar, är det mynt som gäller i flera andra bildliga uttryck. Man betalar igen med samma mynt, det finns två sidor av samma mynt och folk försöker slå mynt av både det ena och det andra. Betalar man kontant så betalar man i klingande mynt – inte i skramlande slantar.

Men man singlar slant.

Mikael Reuter