Sfp, centern och de gröna

Reuters ruta 19/2 2003

Frågan om hur vi ska skriva namnen och förkortningarna av de politiska partierna hör till evighetsfrågorna inom språkvården, och aktualiseras särskilt så här inför ett politiskt val. Rekommendationerna har varierat under årens lopp, men nu har massmediespråkvårdarna i Finland i samarbete med representanter för massmedierna enats om gemensamma principer som förhoppningsvis kan bli bestående. Principerna är i huvudsak desamma som de man följer i Sverige.

Ett av problemen är att vi rör oss över en vid skala, från de officiella namnen i partiregistret till informella benämningar och förkortningar. Namnen och i synnerhet förkortningarna används vidare dels för att beteckna partierna som sådana, dels för att beteckna någon politikers partitillhörighet (jfr "sfp väljer ny partistyrelse" och "försvarsminister Jan-Erik Enestam, sfp"). Slutligen är det ett problem (språkligt sett, alltså) att det i synnerhet inför val dyker upp en mängd nya partier med konstiga namn, ibland på både finska och svenska, ibland officiellt bara på finska.

De officiella, fullständiga partinamnen ser vi inte så mycket av i t.ex. tidningspressen. Sällan talas det om Finlands Socialdemokratiska Parti r.p., Kristdemokraterna i Finland (KD) r.p. eller Finlands Landsbygds Parti r.p., utan de omtalas som socialdemokratiska partiet, socialdemokraterna eller sdp , kristdemokraterna eller kd respektive landsbygdspartiet eller flp. Det är helt naturligt. Lika naturligt är det att de i det senare fallet skrivs med liten bokstav. Det gäller oberoende av om det informella namnet är praktiskt identiskt med det formella (svenska folkpartiet, samlingspartiet, gröna förbundet, sannfinländarna) eller om det klart skiljer sig från detta (socialdemokraterna, landsbygdspartiet, de gröna).

När det gäller förkortningarna har det tidigare förekommit en rekommendation att initialförkortningarna ska skrivas med stora bokstäver när de avser själva partiet (SDP:s ordförande) och med små bokstäver när de avser partitillhörighet (Paavo Lipponen, sdp). Den rekommendationen var inte särskilt funktionell, och enligt svenskt mönster rekommenderas nu små bokstäver över lag. Rekommenderade förkortningar för nuvarande och tidigare riksdagspartier (och motsvarande partitillhörighet) är sdp, saml, c, gröna, vf, sfp, kd, lib, fkp, sannf och flp.

De här principerna är rätt klara och egentligen ganska problemfria så länge vi håller oss till de etablerade och välkända partierna, med officiella namn på bägge språken (eller, som liberalerna, med officiellt namn bara på finska men med ett självklart inofficiellt svenskt namn). Men hur ska vi göra med mindre kända nykomlingar som Förbundet för det Fria Finland r.p.,Finlands Folkets Blåvita r.p.(sic!), Det Eko-Brokiga Partiet r.p., För Fred och Socialism - Kommunistiska Arbetarparti r.p. (sic!) och Förändringskrafterna i Finland r.p.? Ska vi tala om "fria Finland", "de blåvita" och "förändringskrafterna"? Det avråder jag från på det bestämdaste. Vi kan inte skriva att fria Finland eller de blåvita anser så och så eller att förändringskrafterna kräver det och det - de benämningarna är alltför vaga och generella. Förkortningar som "fff", "blåvita", "brok" osv. är förstås tänkbara, men också de är oklara om de inte först förklaras.

Ännu besvärligare blir de med små partier som saknar svenska namn: Köyhien Asialla r.p., Suomi Nousee - Kansa Yhdistyy r.p. osv. Där får väl de inofficiella svenska namnen bli en ungefärlig översättning inom citattecken, medan det är bäst att undvika alla försök att hitta på förkortningar.

Mikael Reuter