Till sjöss och till havs

Reuters ruta 28/5 2003

Sommarn är här och det är dags att få båten i sjön. Men hur vackert vädret än är när man åker till sjöss ska man se till att man har en sjöduglig båt, att alla ombordvarande har sjövett och att skepparn känner till sjövägsreglerna. Tänker man sig ända ut till havs så bör båten inte bara vara sjöduglig utan också havsgående.

Vad jag vill ha sagt med ingressen är framför allt att olika uttryck på sjö sällan har något med insjöar att göra, och att alla fjärdar och sund med salt vatten inte kallas havet.

Finlandssvenskarna är ju till stor del kustbor, och förväntas ofta ha en viss sjövana eller åtminstone någon kontakt med sjölivet. Därför skulle man inte i första hand vänta sig att just finlandssvenskarna i ökande utsträckning använder ordet hav när det snarare är sjö man förväntar sig. En sommarstuga från vilken man ser en vik eller bitar av den innersta skärgården har ”havsutsikt”, och i ett nyhetsinslag här om dagen fick man höra att ”brister i sjömanskapet har lett till att man inte vet hur man skall bete sig på havet”, trots att det uppenbart var fråga om att röra sig också på inre vatten.

Liksom i så många andra fall kan vi troligen här spåra en påverkan från finskan. Det finska meri översätts utan närmare reflexioner med hav, även om det svenska ordet hav i många sammanhang snarast motsvaras av avomeri. Ordet sjö förknippas sedan i sin tur med järvi ’insjö’. Ett exempel bland många är stadsdelen Havshagen i Helsingfors, på finska Merihaka. Som naturnamn skulle detta vara nästan omöjligt – det förekommer knappast hagar vid havet. Däremot finns det med säkerhet åtskilliga hagar i vår skärgård som kallas Sjöhagen.

Riktiga skärgårdsbor går ner till sjön, inte till havet, och de använder vid behov sjövatten, inte havsvatten, för att tvätta sig. Behöver de ett rejält tillskott i kassan kan de eventuellt sälja en sjötomt.

I ärlighetens namn måste jag i varje fall erkänna att gränsen inte alltid är så klar. Den som har en sommarstuga vid havet har inte nödvändigtvis utsikt över den öppna horisonten, utan här används havet ofta för att beteckna att det inte handlar om en insjö. Men det ändrar inte på huvudregeln att vi inte i onödan ska använda till havs och på havet när vi menar till sjöss och på sjön.

Öar, holmar och skär

I det här sammanhanget vill jag gärna också framhålla att vi i svenskan har mängder av ord för kringflutna orter. De största brukar vi kalla land eller öar, de lite mindre bl.a. holmar, kobbar och skär och de minsta bådar, grund, hällar m.m. Ännu fler benämningar hittar vi i ortnamnen. Några absoluta gränser för vad som är vad finns förstås inte, men den som kallar ett grund med en diameter på några tiotal meter en ”ö” riskerar nog att bli betraktad som en landkrabba.

Mikael Reuter