Vi behöver samlade strategier

Reuters ruta 5/11 2003

I den här språkspalten brukar jag ju för det mesta skriva om små språkliga detaljfrågor. Det handlar om finlandismer, skrivregler, nyord och allt möjligt annat som i och för sig är relevant för den stora helhet som språket utgör. Men i dag, dagen före svenska dagen, vill jag fortsätta på den linje som jag var inne på för ett par veckor sedan, när jag kommenterade delar av det förslag till handlingsprogram som Svenska språknämnden i Finland har lagt fram.

Att förslaget till handlingsprogram har lagts fram nu är ingen tillfällighet. De frågor som diskuteras där har varit högaktuella i hela Norden under de senaste åren. I Sverige publicerade en parlamentarisk utredning för ett och ett halvt år sedan sitt omfattande betänkande Mål i mun – förslag till handlingsprogram för svenska språket. Ett motsvarande men betydligt kortare betänkande publicerades i Danmark för en dryg månad sedan.

Gemensamt för de här förslagen är att man uttrycker en oro för att språkens användningsområden eller domäner ska krympa, närmast för att engelskan allt mer tar över inom bl.a. forskning, högre undervisning och affärsliv. Används våra språk inte längre inom sådana domäner så skapas det t.ex. inte längre några termer och texttraditioner inom de områdena. Hur ska då naturvetare kunna skriva populärvetenskapliga artiklar på sitt modersmål, hur ska biologilärare kunna undervisa i skolan och hur ska läkare kunna kommunicera med sina patienter?

Slagordet framför andra är här ”ett komplett och samhällsbärande språk”. Att det är komplett innebär att det kan användas inom alla områden och för alla funktioner, och att det är samhällsbärande innebär att alla funktioner i samhället kan utföras på det språket: politik, administration, utbildning, medier, kultur, affärsliv osv.

Men gemensamt för handlingsprogrammen är också att man betonar att det inte handlar om ett antingen eller. Vi ska inte motarbeta engelskan och andra språk, utan tvärtom göra vad vi kan för att stärka folks kunskaper i dessa. Att man arbetar för ett språk betyder absolut inte att man arbetar mot ett annat.

För svenskan i Finland är risken för domänförlust dubbel: svenskan riskerar att förlora terräng till både finskan och engelskan. Samtidigt har vi en oerhörd styrka i vår språkliga infrastruktur, vår nyligen reviderade språklagstiftning och vår vilja att värna om vårt språk.

I dag är svenskan i Finland ett komplett och samhällsbärande språk, vid sidan av finskan. Men hur ser det ut om 50 år? De enda som kan avgöra det är vi själva.

Finlandssvenskheten vilar på tre pelare, som alla är beroende av varandra. Den första är att tillräckligt många finländare uppfattar svenska som sitt modersmål. Den andra är språklagstiftningen, som ger svenskan ställning som ett av nationalspråken och tryggar rätten att använda svenska bl.a. i kontakt med myndigheterna. Den tredje, som än så länge har fått alltför lite uppmärksamhet, är kvaliteten på den svenska som används i Finland.

Den språkliga kvaliteten är en förutsättning för att svenskan ska kunna fungera som ett samhällsbärande språk. Men språket är inte något abstrakt som lever utanför individerna. Förutsättningen för ett fungerande språk är att individerna har en fungerande språkbehärskning.

Vad vi behöver är alltså samlade strategier för att se till att svenskan i Finland också i framtiden kan användas bl.a. inom administration, vetenskap och högre utbildning, att den språkliga och pedagogiska kvaliteten i våra skolor hålls på tillräckligt hög nivå, att de journalister som utbildas om t.ex. 20 år kan skriva på ett språk som kan kallas svenska och att den skönlitteratur och facklitteratur som ges ut på svenska i Finland även i fortsättningen är en del av den svenska litteraturen.

Det handlar om mycket mer än traditionell språkvård, men också den traditionella språkvården har sin givna plats i de strategierna.

Mikael Reuter