När grinar du?

I ett sällskap blev det här om dagen tal om vad verbet grina riktigt betyder, liksom substantivet grin och adjektivet grinig. Skrattar man eller gråter man när man grinar? Betyder ”grinet bort!” att man ska sluta gråta eller sluta skratta? Kan en grinig unge vara en som skrattar mest hela tiden?

Faktum är förstås att det inte finns något entydigt svar på de här frågorna. Det går helt enkelt inte att hävda att den ”riktiga” betydelsen av grina är antingen skratta eller gråta. Hur konstigt det än är så kan alltså ett och samma verb ha till synes diametralt motsatta betydelser.

Svenskan är här i en intressant mellanställning med de två (minst!) betydelserna. I danskan betyder grine närmast skratta, och i norskan betyder det gråta eller grimasera. Det här återspeglas i det svenska språkområdet på det sättet att betydelsen skratta är dominerande i södra Sverige medan betydelsen gråta förekommer främst i mellersta och norra Sverige. I Finland – även i dialekterna – förekommer båda betydelserna, även om betydelsen gråta tycks vara begränsad huvudsakligen till västra Finland (Österbotten, Åland och Åboland).

Förklaringen till de olika betydelserna får vi söka i ordets ursprung. Det är ett gammalt germanskt ord vars grundbetydelse uppenbarligen har varit ’gapa, öppna sig’, och som är besläktat med gren (jfr grena sig). När vi säger att en springa eller en lucka grinar så är det alltså inte en bildlig användning av grina ’gapa med munnen’, utan utvecklingen har snarast varit den motsatta.

Nästa steg är sedan grinande käftar, grinande tänder osv., och ur det har vi fått den bildliga användning som vi har i ”döden grinar emot oss” och ”den nyktra verkligheten grinade i rummets halvskymning” (Strindberg).

En grinande (dvs. gapande, grimaserande) mun kan å ena sidan uttrycka smärta, olust eller vämjelse, å andra sidan skratt. Därför kan man både grina illa åt något man tycker är äckligt och grina som en solvarg eller grina glatt. Man kan grina upp sig (dvs. försöka se glad ut), grina ett fånigt leende och grina någon mitt upp i synen. Grinar man belåtet så antyder det ofta en viss skadeglädje, och en av de vanligaste betydelserna är att man grinar föraktfullt eller hånfullt, alltså hånskrattar eller flinar åt något som man vill göra narr av.

Det är väl snarast den sistnämnda betydelsen som aktualiseras i uttrycket ”grinet bort!” som är bekant för alla som har gjort militärtjänst i Dragsvik. Det som underbefälet gör när de ”tar grinet bort” på mannarna är alltså att de genom diverse övningar får dem att sluta flabba åt sånt som de tycker är löjligt i utbildningen. Men enligt uppgift kan man i det civila i västra Nyland också säga ”grinet bort” när man menar ’sluta gråta’.

Grina i betydelsen gråta har vi fått ur det grinande som uttrycker smärta och olust. Den betydelsen förekommer som sagt allmänt i västra Finland, och jag minns bra från min barndoms somrar i Pargas att grina var normalordet för gråta i fråga om barn – utan att det behövde vara fråga om några våldsamma grimaser.

För de flesta av oss har väl grinig betydelsen ’knarrig, lipig, gnällig’, men det kan enligt dialektordboken också i vissa fall betyda ’flinig, skrattlysten’.

Ja, grina ni bara, men så här mångskiftande är betydelsen av grina.

Mikael Reuter