I det andra avsnittet av podden På tal om språk diskuterar vi nyordet blippa och hur språkvården jobbar med nya ord och klassiska språkfrågor. Dagens gäst är mediespråkvårdaren Anna Maria Gustafsson.
En person som upplevs som alltför petig går andra på nerverna. Det finns många mindre smickrande uttryck för pedanteri.
Hur är det nu med ordet handikappad − får man använda det? Borde vi numera tala om tjänstepersoner i stället för tjänstemän? Hur ska vi uttrycka oss för att visa att vi är genusmedvetna?
År 1966 var backa upp en ”ovälkommen nyhet” i svenskan, i alla fall enligt professor Carl-Eric Thors som det här årtiondet började skriva sina språkspalter i Vasabladet.
Mitt under fortsättningskriget 1942 beslöt Svenska Finlands Folktingsfullmäktige att tillsätta ”folktingsfullmäktiges språkriktighetsnämnd”, i dag Svenska språknämnden i Finland.
Samma år som Finland blev självständigt lades också grunden till den finlandssvenska språksynen och språkvården för en lång tid framåt, då boken Finlandssvenska – Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift utkom.
Ordböcker är en trevlig uppfinning. Förutom att de doftar härligt (i alla fall de nya), kan man lära sig saker om saker man inte ens visste existerade när man bläddrar i dem.
Det här är den första torsdagen sedan januari som vi inte nypublicerar några Thorsspalter, eftersom vi publicerade de sista för en vecka sedan. Därför passar jag på att reflektera kring spalterna här på bloggen i stället.
Har ni någonsin funderat på varför det som på svenska heter vispgrädde kan heta både kuohukerma och vispikerma på finska?
Nej – finlandssvenskan har inte glömt hoppeligen, som ursprungligen bara var ett humoristiskt nyord.
