Å och på, åt och av

Reuters ruta 16/1 1987

Vad är prepositionen ”å” för ett ord (Å hans vägnar ...)?
Ivrig läsare

Prepositionen å används numera bara i ett mindre antal stående fraser (”å ena sidan ... å andra sidan”, ”å allas vägnar”), men den lever kvar i rätt många sammansatta ord som åsidosätta, ådagalägga, ådraga, åligga, ånyo och åtanke.

I de allra flesta fall har å ersatts av på, en preposition som i själva verket har utvecklats ur kombinationen ”up å” redan i fornsvenskan . I isländskan kvarlever à fortfarande som motsvarighet till det gamla svenska å: ”på Island” är på isländska ”à Íslandi”.

En intressant företeelse är att Närpesmålet i stället har bevarat första delen av förbindelsen up å, så att riksspråkets på motsvaras av op: ”på vinden” heter ”op skullan”.

Bortsett från alla de sammansatta ord där å ingår är det väl egentligen bara i de fasta uttrycken ”å ena sidan ... å andra sidan” och ”skämt å sido” som å inte gärna kan ersättas med på. ”På (ena) sidan” används huvudsakligen bara i helt konkret bemärkelse.

Ser vi på de sammansättningar som börjar med å- så kan vi konstatera att de ofta motsvaras av uttryck med på: åsido(sätta) – på sidan, ådra sig – dra på sig, ånyo – på nytt, åtanke – tänka på. Men i sammansättningarna som sådana lever självfallet å kvar.

***

I ett kåseri nyligen kunde man läsa ”Det sa jag åt mormor”. Jag tror att man i Sverige skulle ha sagt ”till mormor”. Vad säger en språkvårdare om användningen av åt och till i detta och liknande fall?
Tveksam

Just med verbet säga är det faktiskt enligt Svensk handordbok möjligt att använda prepositionen åt, även om till är vanligare. Man kan alltså säga både ”Jag sade det till mormor” och ”Jag sade det åt mormor”.

Här kan det i varje fall vara på sin plats att peka på möjligheten att uttrycka det hela utan preposition: ”Jag sade henne sanningen”, ”Jag ville inte säga honom vad jag tänkte”. Uttrycken med till och åt används mest bara vid mycket korta objekt (”Säg god dag till mormor”, ”Jag har inte sagt det till någon”).

Konstruktionen utan preposition är ännu vanligare när det gäller verbet ge: ”Jag gav henne handen”, ”Vi gav honom mat”, ”Hon gav mig en bok i julklapp”. I Svensk handordbok finns inte ett enda exempel på giva + preposition (till eller åt), och jag tror att vi för det mesta kan klara oss utan sådana prepositionsuttryck också i finlandssvenskan. Skriv alltså inte ”Jag gav boken åt henne” utan ”Jag gav henne boken”.

När det gäller verben ringa och skriva är det helt klart att prepositionen i normalfallet skall vara till: ”Jag skall ringa till min fru”, ”Hon har skrivit till sin bror i Sverige”.

Prepositionen åt ger faktiskt det hela en annan betydelse i allmänsvenskt språkbruk. Att ringa åt någon eller skriva ett brev åt någon innebär att man gör det på denna persons vägnar eller för dennas räkning. En chef kan t.ex. vända sig till sin sekreterare och säga ”Vill du skriva ett brev åt mig”, och då väntar hon sig inte att han skall skriva ett brev som han skickar till henne (på grund av jämställdhetslagen utgår jag här från att chefen är en kvinna och sekreteraren en man).

När det gäller brev kan det också vara skäl att uppmärksamma skillnaden mellan från och av. En läsare påtalade för någon månad sedan en rubrik i Medborgarbladet där det talades om ”brev av Taxell”. Hennes första reaktion var att han säkert har en intressant brevsamling som han kanske har skänkt till Åbo Akademi. Men det som avsågs var ett brev från Taxell till någon organisation. Av syftar alltå mera på författarskapet, från på avsändaren.

Mikael Reuter