Helsingfors stadsstyrelse?
Reuters ruta 5/6 1987
Kan det vara språkligt riktigt att använda former av typ Borgå rådstuvurätt, Helsingfors stadsstyrelse, Hangö rättshjälpsbyrå och dylika? Borde man inte, åtminstone i skriftspråk, i stället använda formerna rådstuvurätten i Borgå, stadsstyrelsen i Helsingfors, osv? Det är ju fråga om ett visst verk eller en viss inrättning som är belägen i den nämnda staden. Detta till skillnad från myndigheter som har ett egennamn, t.ex. Helsingfors länsfängelse eller Borgå häradsrätt.
Helsingfors socialbyrå förefaller till sin språkdräkt vara ett översättningsfel eller en alltmer tilltagande slapphet i språkbehandlingen. Vi kommer till begrepp som Helsingfors myntverk eller Tavastehus landskapsarkiv.
Begreppsförvirring
Genitivkonstruktioner av det här slaget används ganska allmänt i svenskan (liksom i finskan) för att ange den ort där något är beläget. Man talar t.ex. om Vasa hovrätt, Mariehamns postkontor, Houtskärs kyrka, Åbo hamn, Jorvs sjukhus, Kronohagens lågstadieskola, Malms flygfält och Borgå torg. Samma konstruktion används när ortnamnet står för samma sak som hela uttrycket: Nykarleby stad, Kyrkslätts kommun.
Kännetecknande för uttryck av detta slag är att de ofta har karaktären av fasta, namnliknande förbindelser. Ett tecken på det är att många av dem – men inte alla – har en typisk s.k. frasbetoning med trycket på det senare ordet. Ett annat tecken på att det är fråga om fasta förbindelser är att nordiska ortnamn på vokal inte får ändelsen -s (jfr tillfälliga förbindelser som Vasas bredaste gata, Borgås trähusbebyggelse).
De exempel som signaturen ”Begreppsförvirring” tar upp kan eventuellt ses som gränsfall. Hangö rättshjälpsbyrå och Helsingfors socialbyrå kan kanske inte entydigt betraktas som stående förbindelser med frasbetoning. Ändå skulle jag definitivt inte gå så långt som till att betrakta dem – och än mindre t.ex. Helsingfors stadsstyrelse – som översättningsfel eller tecken på en tilltagande slapphet i språkbehandlingen.
Det som det är fråga om är en inrättning, byggnad, anläggning el.dyl. som är belägen på eller administrativt hör till en viss ort, och då går det i allmänhet bra att uttrycka det med genitivkonstruktion.
En förutsättning är emellertid normalt att det är fråga om någonting som kan finnas också på andra håll. Därför kan konstruktionen inte användas om centrala ämbetsverk som myntverket och skolstyrelsen. Vi kan alltså inte tala om ”Helsingfors skolstyrelse” eftersom det är fråga om (den enda) skolstyrelsen i Finland, medan vi kan tala om Stockholms skolstyrelse eftersom det finns en skolstyrelse i varje kommun i Sverige.
***
En sats i en tidningsartikel började så här:
”Efter flera veckors häftig, internationell debatt ...”
Enligt den svenska grammatiken måste ju adjektivet stå i bestämd form när det föregås av genitiv, och substantivet står ju utan slutartikel. Då borde satsen lyda så här: ”Efter flera veckors häftiga, internationella debatt ...” Har jag rätt?
O.S., Åbo
Nej, meningen var helt riktig. Det är den grammatiska regeln som måste kompletteras. Den gäller nämligen inte när genitiven används för att uttrycka ett mått: storlek, längd, omfattning osv. Den här typen av genitivuttryck skiljer sig också från vanlig genitiv genom att den kan föregås av den obestämda artikeln en. Vi kan alltså tala om en tre månaders söt liten svarthårig flicka, medan vi måste säga hennes söta lilla svarthåriga flicka, en av hennes svarthåriga flickor och politikernas häftiga debatt.
***
En läsare har påtalat ett misstag som jag gjorde mig skyldig till för tre veckor sedan på tal om villkorlig och ovillkorlig dom. Jag talade nämligen om att ett villkorligt straff inte ”utmäts” om den dömde avhåller sig från ny brottslighet. Det borde nästan säga sig självt att verbet var fel valt – straffet utmäts (eller utdöms) i varje händelse, och först därefter avgörs om det skall förklaras villkorligt eller inte. Jag borde ha skrivit verkställs.
Mikael Reuter