Bara några små streck

Reuters ruta 18/5 1995

Den typografiska världen har genomgått en revolution. Datorernas och laserskrivarnas intåg har lett till praktiskt taget vem som helst med hjälp av allmänt tillgänglig apparatur kan åstadkomma tryckoriginal och andra papper som för några år sedan kunde framställas bara på professionella tryckerier.

Utvecklingen har samtidigt lett till en kulturkrock. Folk som tidigare arbetade enligt den gamla skrivmaskinsstandarden (eller med olika slags individuella tillämpningar av den) har plötsligt fått tillgång till tiotals och kanske hundratals olika fonter som dessutom är fritt skalbara. Vi kan pryda våra texter med bilder, textrutor och diagram. Fritt fram för fantasin, alltså.

Det som vi glada amatörer emellertid saknar är de gamla sättarnas gedigna utbildning och nedärvda typografiska traditioner. Vi blandar friskt mellan skrivmaskinsstandardens och boktrycksstandardens regler för t.ex. styckeindelning, och använder ett sammelsurium av fonter som ingalunda alltid passar ihop. Vi fyller våra A4-sidor med tättskriven text med alltför små bokstäver i rader som är alltför långa för att blicken ska orka följa raden och hitta tillbaka till nästa rads början.

Vi glömmer kort sagt den gamla regeln om att text är skriven för att läsas.

Typografi är förstås inte egentligen en språkvårdsfråga av traditionellt slag, även om det finns klara paralleller: språket och den typografiska utformningen har båda till uppgift att förmedla skribentens budskap till läsaren med så lite störningar som möjligt. Här vill jag i varje fall ta upp en liten detaljfråga som ligger på gränsen mellan språk och typografi, nämligen skillnaden mellan bindestreck och tankstreck.

Vanliga skrivmaskiner har ju inget tankstreck, och på de flesta persondatorer finns det inte heller direkt tillgängligt på tangentbordet. Man måste därför lägga in det t.ex. som ett tangentbordsmakro för att lätt kunna använda det. Detta är nog orsaken till att många som i övrigt använder avancerad typografi ändå skriver bindestreck i stället för tankstreck, vilket kan vara mycket irriterande för den sparsmakade läsaren. Felet har för övrigt spritt sig också till tidningsvärlden, i och med att journalisterna själva skriver in sina texter på dator för direkt sättning.

Reglerna för användning av bindestreck och tankstreck är logiska och inte mer komplicerade än att man lätt kan lära sig dem.

Bindestreck används bl.a. vid avstavning (av-stav-ning), i ordkombinationer som innehåller siffror eller förkortningar och i vissa andra sammansättningar (50-åring, ishockey-VM, finsk-svensk), i dubbelnamn (Anna-Stina Engman-Larsson), som markör för utelämnad orddel (av- och påstigning) och i vissa sifferkombinationer (telefonnummer, bankkontonummer etc.).

Tankstreck eller minus används bl.a. mellan siffror och namn i betydelsen ’från...till’, ’mellan’ och ’mot’ (2–3 tabletter, sträckan Åbo–Pargas, matchen Finland–Sverige; obs. utan omgivande mellansteg), i punktuppställningar (s.k. strecksatser, på finska ”ranskalaiset viivat”), som anföringstecken (ofta kallat pratminus) och vid parentetiska inskott eller vid paus före något oväntat i en text (glaset föll i golvet – men det höll).

Mer detaljerade regler om detta och andra typografiska frågor finns i Svenska skrivregler utgivna av Svenska språknämnden och i Typografisk handbok av Christer Hellmark (Ordfront & Ytterlids).

Mikael Reuter