Viktor och Annas barn?

Reuters ruta 30/3 1995

Om Viktor och Anna har gemensamma barn, och man vill berätta att man träffade dem på en fest, ska man då säga att man har träffat Viktors och Annas barn eller Viktor och Annas barn? I det förra fallet finns det en liten risk för att det ska tolkas som Viktors barn och Annas barn (som alltså inte behöver vara syskon). I det senare fallet kan det (fast egentligen bara i skrift) tolkas som dels Viktor, dels Annas barn.
Ett liknande problem med s.k. gruppgenitiv är om man ska säga Svenska litteratursällskapets i Finland arkiv eller Svenska litteratursällskapet i Finlands arkiv.

Om Viktor och Anna är gifta eller på annat sätt hör i hop (vilket de onekligen gör om de har gemensamma barn, även om de senare skulle ha separerat) så bildar de också språkligt sätt en enhet. Det kommer fram i tal på det sättet att Viktor och Anna uttalas med så kallad sammanfattningsaccent, dvs. med trycket på Anna.

Detta i sin tur gör att både Viktors och Annas barn och Viktor och Annas barn uppfattas lika, dvs. som deras gemensamma barn. Menar vi att vi har träffat Viktors barn och Annas barn så uttalar vi Viktor och Anna med jämn betoning utan sammanfattningaccent. Detsamma gäller naturligtvis om vi talar om Viktor själv och Annas barn.

På det sättet kan vi säga att det i tal är likgiltigt om vi använder gruppgenitiv (Viktor och Annas) eller har bägge namnen i genitiv. Det är betoningen som avgör betydelsen.

I skrift är situationen förstås en annan. Jag skulle i varje fall hävda att tolkningen i första hand också i skrift är att det i båda fallen är fråga om de gemensamma barnen till ett par. Avser man något annat bör man förtydliga det (där var både Viktors barn och Annas barn; där var Viktor och där var Annas barn).

Helt klart är i varje fall att gruppgenitiven är fullt accepterad både i detta och andra fall.

Ett sådant annat fall är Svenska litteratursällskapet i Finlands arkiv. Gruppgenitiven är här numera rentav att föredra framför det något stela Svenska litteratursällskapets i Finland arkiv. På samma sätt kan man tala om Föreningsbanken i Finlands kontor. Någon risk för missförstånd finns i allmänhet inte här, även om man teoretiskt kan tänka sig att det i det förra fallet handlar om ”Finlands arkiv” och Svenska litteratursällskapets förekomst i dem.

I enstaka fall kan förstås en sådan risk för missförstånd föreligga – eller så kan uttrycket ge upphov till associationer med icke avsedd komisk effekt. Om SLS ägde några skogar skulle det till exempel inte vara helt lyckat att tala om ”Svenska litteratursällskapet i Finlands skogar”.

Mikael Reuter