Förkorta lagom

Reuters ruta 4/5 1995

Att använda förkortningar är ett utmärkt sätt för den skrivande att vinna tid och framför allt utrymme. I många fall fungerar förkortningarna helt bra också för läsarna: allmänt kända förkortningar som t.ex. och bl.a. bereder oss inte några svårigheter, och förkortningar som moms, FFC och EU uppfattas i princip som självständiga ord och är ibland lättare att tolka än de utskrivna mervärdesskatt, Finlands Fackförbunds Centralorganisation och Europeiska unionen. Men när förkortningar används på ett oklart sätt eller i onödan kan de ställa till med förtret för läsarna.

Ett bra exempel på att förkortningen kan vara bättre känd än det som den står för fick vi för inte så länge sedan när en journalist skrev något om ”Organisationen av självständiga stater”. Förkortningen OSS var med andra ord bekant, men han eller hon hade glömt att den står för Oberoende staternas samvälde. På samma sätt är det många som tror att de två första bokstäverna i Opec har något att göra med ”oljeproducerande” (Oil Producing), medan förkortningen i själva verket står för Organization of Petroleum Exporting Countries.

Betydligt vanligare är det i varje fall att vi inte som läsare känner till vad en förkortning syftar på. Det kan gälla internationella organisationer lika väl som inhemska arbetsmarknadsorganisationer och mycket annat. Hur många vet t.ex. att KAPL står för lagen om pension för arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden? Och vad är t.ex. FSS? För många finlandssvenskar är det klart att det avser Finlands svenska skolungdomsförbund, medan andra är lika övertygade om att det är Finlands svenska skidförbund. I Sverige åter kan det avse antingen Föreningen svenska sågverksmän eller Föreningen Sveriges Stadsarkitekter.

I fall som dessa finns det bara en gyllene regel: förklara alltid en förkortning första gången du använder den, om det inte är fråga om en förkortning som med säkerhet är allmänt känd. Och tro inte att det som du själv sysslar med dagligen är lika självklart för andra. Jag har träffat pensionsförsäkringsfolk som har varit övertygade om att APL, KAPL, KoPL, FöPL, LFöPL osv. är välkända begrepp för oss alla.

Bl.a. osv. och m.m. går bra

Allmänt kända förkortningar av fasta uttryck kan förstås användas utan problem. Men vilka är allmänt kända och allmänt brukade? Det är i själva verket inte så många. Svenska skrivregler ger t.ex. en lista på bara 14 sådana allmänna förkortningar som kan användas i nästan alla slag av texter. Och inte ens bokens längre lista med ett åttiotal förkortningar tar upp sådant som ”i o.m.” (i och med) och ”m.a.o.” (med andra ord). De bör med andra ord inte användas annat än möjligen vid extrem utrymmesbrist.

Punkt hjälper läsaren

Punkten efter en så kallad avbruten förkortning är en bra signal till läsaren. När vi ser bil., ung., bl.a. och t.o.m. i en text vet vi att det är fråga om förkortningar och förväxlar dem inte med orden bil, ung, bla och tom. Däremot skall det inte finnas någon punkt i sammandragna förkortningar som slutar på det förkortade ordets sista bokstav, t.ex. jfr (jämför) och dr (doktor), och inte heller efter beteckningar för måttenheter o.dyl. som kg, mm, mk, i versala förkortningar som AB och ADB och i förkortningar av typen bh och wc. Likaså skrivs partibeteckningar som sfp och vf och förkortningar av bl.a. tidningsnamn som Hbl och Vbl utan punkt.

Klara anvisningar för användning av förkortningar ges i boken Svenska skrivregler, utgiven av Svenska språknämnden.

Mikael Reuter