Påtala felanvänt beivra

Reuters ruta 14/9 1995

För ett antal år sedan hade jag anledning att ta upp betydelsen av verbet påtala, som rätt ofta tycks användas på ett sätt som åtminstone inte ännu anses vara korrekt, dvs. i den allmänna betydelsen ’påpeka, konstatera’. Ett annat och ännu mer påfallande fel är det när beivra används i betydelsen ’uppmuntra, främja’. Det är knappast så vanligt, men en läsare har påtalat det i en nyligen utkommen doktorsavhandling.

Låt oss börja med påtala. Det betyder enligt Svensk ordbok ’framhålla i klandrande syfte’. Man påtalar alltså fel, brister och missförhållanden, men man kan inte påtala något som är positivt eller neutralt. Dessvärre förekommer en sådan felanvändning inte så sällan, också i vetenskaplig litteratur där skribenten refererar någon annan forskare och säger att han eller hon har ”påtalat” att det förhåller sig si eller så – utan att det har skett i klandrande syfte. Kanske är det en kontamination mellan omtala och påpeka?

Det verkar som om vi inte var ensamma om en sådan bristande känsla för ordets valör här i Finland. Också i rikssvensk tidningstext har jag träffat på fraser som de följande:
”statsministern Carl Bildt ––– påtalade de starka bevis som den svenska militären hade för att ubåtskränkningarna fortsatt under 1992 och 1993”.
”Dokumentärfilmen om Anders Zorn på TV i söndags var underbar, påtalar Einar Nilsson”.

Och en svensk riksdagsman har någon gång på 1970-talet yttrat följande: ”Vore det inte mer befogat att införa en sysselsättningsgaranti på de av mig påtalade glesbygdsorterna?”.

Det sista fallet är kanske lättare att förstå. Det är fråga om ett för talspråket typiskt logiskt hopp: riksdagsmannen har påtalat någon form av brist eller olägenhet som har drabbat de orter han har nämnt.

Kanske vi en vacker dag får konstatera att det har skett en glidning i betydelsen av ordet påtala och att det också kan användas i den allmänna betydelsen ’konstatera, påpeka, framhålla’. Men ännu är vi inte där.

Felaktigt beivra bör beivras

Helt klart är däremot att beivra inte kan betyda ’ivra för, uppmuntra’ eller något liknande. Att beivra är att vidta mer eller mindre formella åtgärder för att stävja något icke önskvärt. Det är alltså bl.a. missbruk och lagöverträdelser som beivras.

Det är alltså helt fel att tala om att ”beivra den ekonomiska utvecklingen” eller att ”beivra privatföretagsamheten” för att stimulera ekonomin, eller att säga att lekmännens insatser i församlingsarbetet ”borde beivras och uppmuntras i högre grad än förut”.

En sådan användning av beivra har jag inte kunnat finna i en enda rikssvensk text.

Beryktad och beramad

Ett par ord till kan förtjäna omnämnande i det här sammanhanget, nämligen beryktad och beramad.

Huvudbetydelsen av beryktad är som känt ’ökänd, vida känd för sina dåliga egenskaper’. Men ordet används allt oftare också i den neutrala betydelsen ’ryktbar, välkänd’, och till och med ordböckerna tar numera upp den som en bibetydelse.

Också när det gäller beramad har man i allt högre grad börjat acceptera betydelsen ’berömd, omtalad, ryktbar’, trots att huvudbetydelsen fortfarande är ’beslutad, planerad’. Det beramade mötet är alltså enligt traditionellt språkbruk ett möte som enligt tillkännagivna planer skall äga rum, medan det enligt en senare semantisk utveckling också kan avse ett möte som av någon anledning har blivit mycket omtalat.

Så kan ordens betydelse förändras, vad än gamla vänner av ordning tycker. Men det innebär ändå inte att vi kan handskas med ordbetydelserna hur som helt.

Mikael Reuter