Föra

Reuters ruta 28/2 1996

När jag för två veckor sedan skrev om det felanvända (syd)finlandssvenska ”söka” nämnde jag att jag för åtta år sedan hade skrivit om alla de tre verben söka, hämta och föra. Hämta har jag ju behandlat flera gånger sedan dess (bl.a. i januari i fjol), men föra har jag på sin höjd nämnt i förbifarten. På uppmaning av ett par läsare skall jag därför göra ett nytt försök att reda ut på vilket sätt vi i Finland tenderar att använda föra på ett sätt som inte just förekommer i Sverige.

Den specifikt finlandssvenska användningen av föra är förstås påverkad av finskans viedä, som i många men ingalunda alla fall kan översättas med föra.

I själva verket är det ju just den finska påverkan som har styrt användningen av alla de tre aktuella verben i finlandssvenskan: föra, hämta och söka används av många på samma sätt som viedä, tuoda och hakea. Det är egentligen ganska konstigt, eftersom det allmänsvenska hämta praktiskt taget aldrig motsvarar tuoda och söka motsvarar hakea bara i vissa speciella fall som i söka en tjänst och söka stipendium.

Allmänt taget kan man konstatera att föra i rikssvenskan används i mindre utsträckning än i finlandssvenskan i den konkreta betydelse det nu är fråga om. Betydligt vanligare är att viedä i sådana fall motsvaras av något annat uttryck av typen ha med sig, ta med sig, lämna (in).

Lämna in för reparation

I allmänsvenskt språkbruk talar man alltså om att gå med en bok till biblioteket eller lämna tillbaka boken till biblioteket, inte att ”föra” den dit, liksom man går till posten med ett brev, lämnar in en maskin för reparation och tar med sig en flaska vin till en vän på födelsedagen.

För att man skall kunna tala om att föra en person någonstans krävs det i rikssvenskan alltid ett visst mått av ledande eller ledsagande. Man kan alltså t.ex. föra någon till sjukhus, eftersom hon eller han inte klarar av att ta sig dit på egen hand. Däremot kan man inte föra sin gäst till flygplatsen – då måste man tala om att köra eller följa honom.

Betydelsen ’leda, ledsaga’ är också klar när det gäller grupper av människor: ”Med en kandelaber i handen förde greven dem in i gula salongen”, ”Guiden mötte dem på flygplatsen och förde dem till hotellet”.

Hämta och lämna på dagis

Medan vi i finlandssvenskan väl oftast talar om att föra barn till dagis är normalverbet i rikssvenskan i motsvarande fall lämna. Standardfrasen är att hämta och lämna på dagis. Sedan kan man naturligtvis också köra, skjutsa eller följa barnet till dagis.

Jämfört med den vilseledande användningen av hämta i betydelsen ’ha med sig’ och den direkt stötande användningen av söka i betydelsen ’hämta’ är den finlandssvenska användningen av föra relativt oskyldig och leder knappast till missförstånd. Men det är ju bra om vi är medvetna om att rikssvenskarna tycker det låter konstigt när vi talar om att föra brev på posten och föra barnen till dagis eller när vi erbjuder oss att föra dem till stationen.

”Komma efter” också finlandism

I den förra rutan skrev jag att hämta är synonymt med komma/gå efter. Det var lite slarvigt, för det (främst i talspråkliga) komma efter i uttryck som ”Jag kommer efter dig vid åttatiden” är enbart finlandssvenskt och gå efter används i rikssvenskan bara när den eller det som man hämtar finns alldeles i närheten. Man kan alltså gå efter ett glas vatten i köket och man kan gå efter Kalle om han finns i rummet bredvid, men man går inte efter sitt barn på dagis.

Mikael Reuter