Till sig och ifrån sig

Reuters ruta 7/8 1996

Vad betyder det att vara till sig? Är man upprörd, förtvivlad och nästan från vettet, lätt förvirrad och omskakad eller rentav överförtjust och nästan euforisk? Finns det några skillnader mellan finlandssvenskt och rikssvenskt språkbruk? Och är det samma sak att vara ifrån sig som att vara till sig?

Frågorna föranleds av att en bekant hade reagerat när hans rikssvenska kollega berättade att hon hade blivit alldeles till sig för att allt var så fint i hennes barns skola. För honom kändes uttrycket fel – blir man till sig innebär det att man blir upprörd eller omskakad och mer eller mindre mister fattningen, inte att man blir förtjust.

En närmare titt på språkbruket visar att det är minst sagt vacklande.

Nästan alla ordböcker där man hittar uttrycket bli till sig (bl.a. Nusvensk ordbok från förra hälften av 1900-talet och Illustrerad svensk ordbok från 1960-talet, liksom synonymordboken Ord för ord från 1970-talet) ger i första hand stöd för betydelsen ’bli upprörd, bli förskräckt, mista fattningen’. Nusvensk ordbok ger emellertid också synonymen ’bli ivrig’. Att uttrycket är vardagligt anges också av alla ordböckerna. I Svensk ordbok från 1986 liksom i den nya Nationalencyklopedins ordbok (NEO) letar man emellertid förgäves efter uttrycket.

Ser man till det faktiska språkbruket i bl.a. romaner från 1970- och 1980-talet blir bilden mer mångfasetterad. Där väger det ganska jämnt mellan att folk blir till sig av glädje eller förtjusning och av förskräckelse, upprördhet eller förlägenhet. Dessutom blir en och annan till sig av erotisk upphetsning.

Utveckling mot det glada

En kontrollringning till en kollega i Sverige gav vid handen att utveck-lingen åtminstone i Mellansverige tycks ha gått i riktning mot det glada. Hennes spontana reaktion var att att när man blir till sig så blir man väldigt förtjust: ”Han blev alldeles till sig när han fick höra att han hade kommit in på universitetet”. Kanske är det fråga om en påverkan från det närliggande uttrycket inte veta till sig (av förtjusning/lycka/glädje)?

Å andra sidan är det väl inte så främmande heller i finlandssvenskan att säga att man blir till sig av förtjusning eller lycka. Det är bara det opreciserade bli till sig som i första hand tolkas som att mista fattningen eller bli upprörd eller mycket förlägen. För övrigt kan man väl bli omskakad också av något oväntat glädjande.

Ifrån sig och utom sig – av ilska men också av lycka

Att vara ifrån sig är enligt NEO att vara förtvivlad, men där har nog redaktionen fångat bara en del av sanningen. Visserligen används ifrån sig oftast om mer eller mindre negativa sinnestillstånd – man är ifrån sig av ilska, skräck, förtvivlan och bekymmer – men visst kan man också vara ifrån sig av glädje och lycka. Och liksom man kan bli till sig av erotisk upphetsning kan man också bli ifrån sig: ”Du tänder upp mej så fruktansvärt, flämtade han. Du gör mej alldeles ifrån mej.”

Också det tredje och starkaste uttrycket i samma serie, vara/bli utom sig, kan avse både positiva och negativa sinnestillstånd, även om de negativa överväger. Man kan vara utom sig av förtvivlan, oro, ilska, indignation och besvikelse, men också av lycka och förtjusning – däremot knappast av sexuell upphetsning.

Gemensamt för de tre uttrycken vara/bli till sig, ifrån sig och utom sig är alltså att man är mer eller mindre bragt ur fattningen och upprörd. Men synonyma är de inte. Bland annat är de olika starka: att vara ifrån sig är mer än att vara till sig, och ännu mer upprörd eller från sina sinnen är man när man är utom sig. ”Jag blev nog lite till mig när han sa så där”, kan jag tänka mig att säga, men knappast att jag blev lite ifrån mig och definitivt inte att jag blev lite utom mig.

Uttrycket bli till sig skiljer sig dessutom från de andra genom att det i dagens rikssvenska i första hand tycks betyda ’bli överförtjust’.

Mikael Reuter