Partigängare och gerillasoldater

Reuters ruta 31/1 1996

Arbetet på den nya stora finsk-svenska ordboken har bl.a. aktualiserat några gamla välkända termproblem inom det militära området. Bland de mest besvärliga att reda ut har varit de finska orden sissi och sinko. Tack vare tillmötesgående experter på huvudstaben och i Dragsvik tycker vi oss i varje fall ha kommit ganska nära lösningen på hur man skall översätta dem till svenska i olika sammanhang.

Det finska ordet sissi står egentligen för två olika om än närbesläktade företeelser: dels en soldat inom de reguljära trupperna med specialutbildning för bl.a. olika slag av spanings- och förstörelseuppdrag huvudsakligen bakom fiendens linjer, dels en medlem av en icke-reguljär väpnad motståndsrörelse som främst arbetar i små enheter.

Gerillan främst en motståndsrörelse

Den senare betydelsen är inget problem. Här är det fråga om gerillasoldater, och sammansättningar på sissi- motsvaras av sammansättningar på gerilla-, t.ex. gerillarörelse, gerillakrig, gerillaanfall.

I och för sig är det väl inte omöjligt att tala om gerilla också när det gäller delar av de reguljära trupperna, men associationerna till (framför allt utomeuropeiska) motståndsrörelser är så starka att det finns risk för missförstånd. Däremot tycker jag att man gott kan tala om trupper som har specialutbildats för gerillakrigföring. 

De ”sissir” som hör till de reguljära trupperna kallas i Sverige (och enligt uppgift också i Danmark) jägare. Termen förefaller visserligen att vara lite mer omfattande än finskans sissi och innefattar bl.a. fallskärms-jägare och kustjägare. Den motsvarar ändå inte det som i Finlands armé kallas jägare, eftersom jägarna i Finland utgör en rätt stor del av infanteritrupperna och inte har regelrätt ”sissi”-utbildning. Att följa rikssvenskt språkbruk och översätta sissi med jägare är alltså otänkbart när vi talar om finländska förhållanden.

Partigängare i Finland

Det ord som återstår är då det som också används mer eller mindre officiellt i vår militära utbildning, nämligen partigängare. Det är ett ganska konstigt ord, som ursprungligen har använts dels om partiledare och ivriga anhängare av ett parti, dels om ledare och sedermera också medlemmar av militära friskaror. Ett besläktat ord är ju partisan, som vi främst associerar med Jugoslavien under andra världskriget.

När vi talar om förhållandena i Finland och utbildningen i vår armé är det alltså ordet partigängare som gäller, även om det kanske är med en viss tvekan man rekommenderar det. Tvekan beror på att det inte känns helt naturligt ens i finlandssvenskan, och att det är rätt okänt i Sverige och det övriga Norden även om det står i svenska ordböcker. Det sistnämnda gör att ordet normalt måste förklaras om man vänder sig till rikssvenskar.

Att man i finlandssvenskt talspråk kommer att fortsätta att tala om ”sissitrupper” betvivlar jag inte ett ögonblick, i synnerhet inte när det gäller det informella språkbruket inom armén. Men i mer officiella sammanhang måste man ha ett svenskt ord att ta till, och även om ordet partigängare väl bör betraktas som en finlandism och kan vara problematiskt i nordiska sammanhang så är det på ett helt annat sätt förståeligt än det rent finska ”sissi”.

Nästa vecka skall jag återkomma till den intressanta frågan om olika slag av ”sinko”. För den militärt obevandrade vill jag i varje fall genast framhålla att det inte handlar om en ko som är i sin.

Mikael Reuter