Ut till sommarvillan?
Reuters ruta 29/5 1996
Sommarens ankomst aktualiserar en relativt välkänd finlandism, nämligen användningen av villa i betydelsen ’fritidshus, sommarstuga’. I Sverige avser villa som bekant ett året-om-hus för en familj, alltså det som i Finland vanligen kallas ett egnahemshus.
Är det här något att bry sig om? Borde vi också i det här avseendet rätta oss enligt det rikssvenska språkbruket?
Det viktigaste enligt min mening är att vi är försiktiga med att använda ord som kan leda till missförstånd. Till dem hör utan vidare villa, eftersom det inte bara i Sverige utan också i delar av Svenskfinland används i betydelsen enfamiljshus (för året-om-boende). Om t.ex. en Vasabo säger sig ha en villa i Sundom är det därför omöjligt att veta om det är fråga om hans ordinarie bostad eller ett fritidshus, om det inte på något sätt framgår av sammanhanget.
Vill man vara på säkra sidan är den enklaste lösningen förstås i många fall att tala om sin stuga eller sitt sommarställe. Oftast är ju stuga (eventuellt med preciseringen sommarstuga) en adekvat benämning, eftersom det är fråga om förhållandevis små och anspråkslösa bostäder. (Däremot använder vi knappast i Finland torp om sommarstugor, såvida de inte faktiskt är ursprungliga torp.)
Men visst finns det ju en hel del sommarställen som är veritabla villor, inte minst de fantastiska skapelser som byggdes kring förra sekelskiftet. I sådana fall kan jag inte se några hinder för att tala om sommarvillor, även om också det ordet anses vara en finlandism. Det må det gärna vara: förleden sommar- säger ju i varje fall att det inte är fråga om en ordinarie bostad, och därför kan ordet inte leda till missförstånd på samma sätt som det enkla villa.
Egnahemshus och flervåningshus
Den vanligaste finlandssvenska motsvarigheten till rikssvenskans villa är som sagt egnahemshus. Den sammansättningen verkar vara praktiskt taget okänd i Sverige, även om det enkla egnahem används rätt ofta. I synnerhet på senare tid verkar emellertid egnahem i Sverige ha börjat användas närmast som motsats till hyreslägenhet eller insatslägenhet, så att det alltså också kan inkludera ägarbostäder i flerbostadshus (även om detta är en relativt ovanlig boendeform i Sverige jämfört med Finland).
Med tanke på den finlandssvenska betydelsen av villa, som vi trots allt inte kan bortse från, tycker jag att vi ganska lugnt kan fortsätta att tala om egnahemshus i finlandssvenskan. I och för sig räcker det vanligen om man säger att man har ett (eget) hus, och självfallet kan vi använda villa också i finlandssvenskan bara vi undviker risken för missförstånd, men i synnerhet för inhemskt bruk går egnahemshus bra för sig.
Motsatsen till en villa eller ett egnahemshus är ett flerbostadshus eller flerfamiljshus, som oftast har flera våningar och därför kan kallas flervåningshus (inte ”våningshus”, jfr fi. kerrostalo). Också ordet flervåningshus är konstigt nog relativt ovanligt i Sverige. Det verkar som om man hade mindre behov av att framhålla att huset har flera våningar, och i stället är det därför i Sverige vanligare att man talar om hyreshus eller flerfamiljshus eller helt enkelt säger att man bor i lägenhet.
Lägenheter finns enligt rikssvenskt språkbruk bara i flerfamiljshus, och därför talar man inte heller om radhuslägenheter som i Finland, utan om radhus som utgör delar av radhuslängor.
Konklusionen blir alltså att vi får räkna med att boende- och husterminologin är lite olika i Sverige och Finland. Det är väl inte så farligt, men för att undvika missförstånd kan det vara bra att känna till skillnaderna när man umgås med rikssvenskar.
Mikael Reuter