Sluta söka!

Reuters ruta 14/2 1996

Häromdagen blev jag uppringd av en finlandssvensk dam som hade flyttat hem efter en längre tid utomlands. Nu var hon skakad av allt det sökande som pågår bland finlandssvenskarna i Nyland. Mammor och pappor söker barn i både daghem och skolor, och man söker föremål som alldeles uppenbart är väl synliga på den plats där de förväntas finnas.

Jag vill gärna ge henne mitt förbehållslösa stöd. Jag har skrivit en språkspalt om söka, hämta och föra en gång tidigare, men eftersom det är åtta år sedan och sökandet snarare ökar än minskar skall jag göra ett undantag och ta upp verben en gång till.

Att söka är alltså på svenska i första hand detsamma som att leta. Det man söker är något som man inte hittar i första taget. Den pappa eller mamma som kommer till dagis för att ”söka” sin telning borde alltså rimligtvis förvänta sig att barnet har gömt sig i en garderob eller under ett bord, eller att det på något annat sätt råder en sådan villervalla på daghemmet att man inte hittar sitt eget barn där utan aktivt letande. Men så är det ju dessvärre inte i mindre nogräknat nyländskt språkbruk, utan de som använder söka i sådana fall menar nog hämta eller avhämta.

Förra veckan hörde jag om en västnyländsk man som skulle få besök från Sverige, och hade meddelat sin rikssvenske gäst per fax att han skulle komma till flygplatsen och ”söka” honom. Gästen lär ha varit storligen förundrad över att flygplatsen var så stor och uppenbarligen illa organiserad att en mötande måste räkna med att irra omkring och leta efter sin gäst och inte kunde träffa honom vid utgången från ankomsthallen utan komplikationer.

Att hämta är att avhämta

Det rätta verbet i betydelser som dessa är alltså hämta. Man hämtar sitt barn på dagis, man hämtar sin gäst på flygplatsen och man hämtar en kopp kaffe i köket. Hämta bör alltså i sin tur användas om en rörelse i två riktningar, i princip alltså synonymt med avhämta eller i vissa fall gå efter. Jag hämtar boken i morgon betyder alltså att jag kommer och avhämtar den, inte att jag lämnar tillbaka den.

Jämför vi med finskan kan vi alltså i dessa sammanhang säga att söka motsvarar etsiä och hämta motsvarar hakea eller noutaa. En annan sak är ju sedan att hakea motsvaras av söka i vissa andra fall, främst när det gäller att söka en tjänst eller ett stipendium.

Kan vi sluta söka?

De här konstiga användningarna av söka och (i synnerhet) hämta är ju ganska djupt rotade i finlandssvenskt språkbruk, främst i södra Finland. Men jag vet att åtminstone den oriktiga användningen av söka är väldigt störande också för många finlandssvenskar, troligen rentav flertalet. Så även om jag brukar ha förståelse för etablerade finlandismer i synnerhet i vardagsspråket, tycker jag att det oriktiga sökandet borde undvikas till varje pris. Här tycker jag att modersmålslärare (och andra lärare också, förstås) kunde sätta in en ordentlig stöt.

Om man sedan i samma veva kan lära ut en riktig användning av hämta skadar det minsann inte. Det finns alldeles tillräckligt med trevliga vardagsfinlandismer kvar för att vi skall bevara vår identitet även om vi använder söka och hämta på allmänsvenskt sätt.

Mikael Reuter