Reliker och relikter

Reuters ruta 11/12 1996

I ett radioprogram som jag deltog i för en tid sedan blev jag skämtsamt kallad ”en relik från Åbo nation”.
Det som den intervjuande journalisten avsåg var inte en kvarleva av något heligt eller ett pietetsfullt bevarat minne, utan en lämning från äldre tid, en relikt. Men han var ingalunda ensam om att blanda ihop de två orden.

Både relik och relikt går tillbaka på former av det latinska verbet relinquere ’lämna kvar’ – det förra härstammar från substantivavledningen reliquiae ’kvarlevor’ och det senare från relictum ’det kvarlämnade’. Båda betyder alltså egentligen just ’kvarleva’, och det är inte så underligt att det är svårt att hålla dem isär.

Men det är fråga om två skilda slag av kvarlevor. En relik är alltså en kvarleva efter någon helig person eller t.ex. ett föremål som har tillhört en sådan: ett helgonben i ett relikskrin, en del av det heliga korset eller svetteduken. Reliker har varit föremål för dyrkan framför allt inom den katolska kyrkan. Överfört används ordet om något kärt minne som man vill bevara och som har ett särskilt affektionsvärde, t.ex. en älskad docka eller en dagbok från barndomen eller ett föremål av speciell betydelse som har tillhört en förfader.

Nessie och lönndom

En relikt däremot är allmänt en kvarleva eller lämning från äldre tid. Det är från början en naturvetenskaplig term som avser bl.a. en kvarlevande (vanligen isolerad) djur- eller växtform. Från skolbiologin minns vi kvastfeningen, som beskrevs som en relikt från devonperioden. De som tror på Nessie, sjöodjuret i Loch Ness, tänker sig kanske att det kunde vara en relikt från en tidigare djurfauna, eventuellt en s.k. svanödla.

Relikter förekommer också i språket, dvs. stelnade former som lever kvar i vissa ord och uttryck. I början av hösten skrev jag en språkspalt om några sådana uttryck, bl.a. man ur huse, närvaro och återvändo, lagom och lönndom.

Felanvända reliker

Som jag nämnde inledningsvis tycks det bli allt vanligare att relik används oriktigt i betydelsen ’relikt’. I nyare svensk tidningstext har jag hittat uttryck som ”ett gammalt lokstall som står kvar som en relik efter en ändstation”, ”en uråldrig företeelse och en relik från det gamla ståndssamhället” och ”en sexistisk, kvinnohatande dinosaurie, en relik från det kalla kriget”.

Att sådana uttryck förekommer även i rikssvenska dagstidningar gör dem inte korrekta. Relik och relikt har fortfarande var sin betydelse.

Mikael Reuter