Besikta eller besiktiga?

Reuters ruta 24/6 1998

Att vi talar om besiktning av bilar, byggen m.m. råder det inte någon tvekan om. Men hur lyder det motsvarande verbet? Traditionellt har man ju använt besiktiga, men i vissa fall ser man numera också besikta. Vad borde det stå i kommande lagstiftning, och vad bör våra myndigheter och besiktningsstationer använda? Hur ser bruket ut i Sverige?

Ett intressant faktum är att vi har att göra med två verb som har konkurrerat med varandra redan på 1500-talet. Båda är inlånade från medellågtyskan: besichten respektive besichtigen. I ett dokument från 1533 talas det t.ex. om Retterfougterna som honom besichta skola, om han såå siuk är, att honom böör tiggia eller eij, och i ett dokument från 1547 om Atth Rågongen besigtiges skulle widt gränssen (mot Ryssland).

Drygt tvåhundra år senare började emellertid besikta trängas ut av besiktiga. Det senaste belägget på besikta i Svenska Akademiens ordbok är från 1740: I medlertid var Hans Maj:t dageligen ute, och besicktade passen å båda sidor om Staden. I svenska ordböcker från 1700-talet framåt hittar man bara besiktiga, tills Svenska Akademiens ordlista i sin tionde upplaga från 1973 tar upp besikta, rentav som första form. Men till exempel Nationalencyklopedins ordbok (liksom dess föregångare Svensk ordbok) vidkänns fortfarande bara besiktiga.

Att SAOL 1973 tog upp besikta som första form berodde säkert mer på en medveten avsikt att rekommendera den kortare formen än på att den redan då skulle ha varit allmänt förekommande. SAOL:s exempel följdes av språkvårdare och terminologer som sedan 1970-talet har pläderat för besikta inte bara för att det är kortare utan också för att det bättre motsvarar verbalsubstantivet besiktning – ingen skulle ju hitta på att tala om ”besiktigning” och knappast ens om ”besiktigande”.

En parallell finns ju för övrigt i paret förplikta/förpliktiga, där de två formerna fortfarande är ganska jämnstarka men förplikta allt mer verkar vinna terräng.

Besikta i myndighetsspråk

I dagens svenska är besiktiga fortfarande dominerande i tidningsspråk. Men svenska myndigheter – till exempel Bilprovningen – använder i allt högre grad besikta, och det förekommer också på flera ställen i svensk lagstiftning. Det intressanta är att det verkar som om den form som används av myndigheterna också skulle ha stöd i talat språk. Bruket i talspråket är förstås svårt att belägga, men en kollega till mig i Sverige menade i varje fall att man kan höra vanligt folk säga att de ska låta besikta bilen – och det har också för mig länge varit den naturliga formen.

Vi kan alltså konstatera att både besikta och besiktiga är fullt korrekta och acceptabla former. Men språkvårdarna vill gärna dra en lans för besikta, både för att det är kortare och för att det bättre motsvarar besiktning.

Besiktare?

Av gammalt har ju de som utför besiktning av t.ex. bilar kallats besiktningsmän. I dag försöker man emellertid så vitt möjligt undvika könsbundna titlar på -man. Ingenting hindrar därför att vi lanserar den könsneutrala titeln besiktare, och hoppas att också rikssvenskarna så småningom tar över den. Det skadar ju inte att vi i Finland är först på plan om det finns ett behov av nybildningar och vi har goda argument för de uttryck vi tar i bruk.

Mikael Reuter