Grammatiktermer

Reuters ruta 25/3 1998

Det är inte alla gånger så lätt att hålla reda på alla grammatiska termer: imperfekt och infinitiv, konjugation och konjunktion osv. Eftersom jag med jämna mellanrum svänger mig med sådana termer skall jag denna vecka ta upp några av dem till diskussion.

En konjunktion är ett bindeord mellan två satser eller satsdelar, t.ex. och och eller. Till huvudklassen konjunktioner förs också subjunktionerna, dvs. underordnande bindeord som att, om och medan. Termen konjunktion skall alltså inte förväxlas med konjugation som avser böjningstyp för verb.

Verben förs alltså till olika konjugationer enligt hur de böjs. Den överlägset största är den första konjugationen med verb som hoppa, kasta och titta. Den är också den mest regelbundna: hoppa, hoppar, hoppade, hoppat, imperativ hoppa! Genom att den är så stor drar den med sig de flesta nybildade eller inlånade verb, jfr t.ex. printa och mejla (som förstås helst skall ersättas med skriva ut och skicka e-post). Många som är osäkra på svenska brukar också helt eller delvis böja verb av andra konjugationer enligt första konjugationen; i illa översatta bruksanvisningar kan man t.ex. hitta imperativformer som ”böja” och ”trycka” i stället för böj och tryck.

Andra konjugationen är just verb av typen böja, tycka och trycka, med böjningen böjer, böjde, böjt, böj osv. Till tredje konjugationen hör verb av typen tro, trodde, trott. Övriga verb är starka eller oregelbundna.

I fråga om substantivböjningen kallas motsvarande böjningstyper deklinationer. Enligt första deklinationen böjs t.ex. ord som flicka, flickor och enligt andra pojke, pojkar.

Imperfekt eller preteritum?

Tempustermerna imperfekt(um) (t.ex. kastade) och perfekt(um) (har kastat) betyder egentligen ’icke fullbordad’ respektive ’fullbordad’. Inte minst i fråga om imperfekt är detta missvisande i svenskan. Det är en av orsakerna till att språkvetare vanligen föredrar att använda termen preteritum i stället för imperfekt.

Vi kan t.ex. studera följande korta levnadsbeskrivning:
Hon bodde i Jakobstad tills hon tog studenten och studerade sedan fem år i Åbo. Sedan dess har hon bott i Vasa med undantag för några år då hon har vistats utomlands som gästforskare.

I det exemplet är det klart att preteritumformen står för något fullbordat medan det som uttrycks med perfekt (har bott, har vistats) är något som fortfarande pågår respektive kan upprepas. Men vi kan också hitta på exempel på motsatsen. Om jag beskriver mina morgonsysslor och säger att jag läste tidningen, drack te och pratade med min fru så är detta inte nödvändigtvis fullbordade handlingar. Det är t.ex. mycket möjligt att jag inte blev klar med tidningen utan måste fortsätta senare. Jämför det med svaret på frågan om jag vill ha dagens tidning: Nej tack, jag har läst den.

I själva verket är de två formerna rätt neutrala i fråga om betydelsen fullbordad – icke fullbordad. Den tydligaste skillnaden är i stället att preteritum normalt är klart knuten till en (bestämd) förfluten tid, och därför ofta kombineras med en tidsangivelse: vi semestrade på Irland förra sommarn. Perfekt i sin tur antyder att handlingen kan tänkas fortsätta: jag har varit på Irland flera gånger. Ett annat utmärkande drag för perfekt är att det står för något som så att säga har relevans ännu i dag. Trots att Topelius har varit död i 100 år kan vi säga att han har skrivit mycket annat än sagor för barn. Det innebär indirekt att det han har skrivit fortfarande är värt att läsa.

Mikael Reuter