Längre ut

Reuters ruta 15/4 1998

I israpporten i radion får vi ibland höra att det ”längre ute” finns t.ex. ett bälte av packis. Det uttrycket är säkert resultatet av logiskt tänkande, men ändå är det inte så man säger. Efter komparativformer som längre och högre används, också när man anger läge, de normalt riktningsangivande kortare adverbformerna av typen ut, in, upp, ner osv., inte de längre formerna ute, inne, uppe, nere osv. som i de flesta fall används när man talar om läge i motsats till riktning eller rörelse.

Vi säger ju att en båt befinner sig ute i det yttersta havsbandet och att en fågel sjunger uppe i trädtoppen, medan en annan båt är på väg ut mot havsbandet och en ekorre klättrar upp mot toppen. Här används alltså ute och uppe (och på motsvarande sätt inne, borta, framme osv.) för att ange var någon eller något är, medan ut, upp, in, bort, fram anger vart någon eller något är på väg.

När vi använder olika former av adverb som långt, lågt och högt för att så att säga komparera ut, upp osv., det vill säga för att ange hur långt ut, upp osv. det är fråga om, är emellertid de riktningsangivande formerna vanliga också när det är fråga om befintlighet. Båten kan vara långt ut i skärgården, fågeln sitter högt upp i trädet, en blomma växer långt upp på fjället, och långt ner i Småland där rider själva djävulen, som det heter i en supvisa.

I de här fallen, med långt och högt i grundform, är det visserligen möjligt och kanske rentav vanligare att man använder ute, uppe osv: långt ute i skärgården, högt uppe i trädet. I vissa fall kan det rentav finnas en betydelseskillnad. Säger man att en blomma växer långt upp på fjället menar man kanske att den också växer längre ner, medan långt uppe på fjället tyder på att den bara växer där.

Också superlativformer som längst, lägst och högst kan kombineras med både riktningsangivande och lägesangivande adverb: man kan sitta både längst fram och längst framme i klassen, man kan befinna sig lägst ner eller lägst nere i gruvan, längst ut eller längst ute kan finnas drivande packis och högst upp eller högst uppe i trädtoppen sjunger en koltrast. Det vanligaste tycks i varje fall vara att man i de här fallen har adverb av typen ut, upp och fram.

Men komparativformerna längre, lägre, högre osv. tycks alltid kombineras med riktningsangivande adverb som ut, upp, in, bort och fram: längre ut finns drivande packis, de viktigaste besluten tas högre upp i hierarkin, jag vill ha en plats längre fram i salongen, lägre ner i gruvan är det kallare.

Att vi använder riktningsangivande adverb i de här sammanhangen beror på att vi på något upplever att uttrycken anger riktning från en viss plats som framgår av sammanhanget. Märkligt nog tycks frågan inte behandlas i de vanliga grammatikböckerna, och man får heller inte någon egentlig vägledning av ordböckerna. Vare sig man slår på långt eller ut/ute får man inte veta att man kan säga både långt ute och långt ut, längst ut och längst ute men bara längre ut.

Mer om dunkar

Flera läsare har påpekat att jag i min förra språkspalt borde ha skrivit att det engelska jerry can eller jerrican kommer sig av att den typen av dunkar under andra världskriget användes av tyskarna, i engelskspråkig slang Jerries (av Germans). Nu har jag också fått bekräftat att en dunk kan kallas kanistra på ryska, vilket inte framgick av den gamla ryska ordbok jag hade tillgång till.

Mikael Reuter