Har du trivts?

Reuters ruta 18/3 1998

En läsare har redan för en längre tid sedan bett mig ta upp vad hon kallar ”de nya supinumformerna” av deponens: en tv-redaktör frågar den intervjuade om han har trivats, en författare berättar att hon har minnats sin barndom och en tidningsjournalist skriver att någonting har synats men menar att det har synts. Också formen tyckats har förekommit i radion. ”När jag för femton år sedan hörde skolelever i Nyland använda formen antog jag att skolundervisningen hade missat någonting”, skriver läsaren (från Österbotten), och undrar vad hon ska tro nu när också journalister och författare använder den.

Jag vill ingalunda försvara de här nyländska supinumformerna. Att de strider mot normen ser vi ju då vi jämför med preteritumformerna – ingen skulle väl ens i Nyland säga och skriva annat än trivdes, mindes, syntes och tycktes, och då är självfallet de regelrätta supinumformerna trivts, mints, synts och tyckts. Formen ”tyckats” är för övrigt ett specialfall, eftersom vi där har en parallell i det vanliga verbet tycka som också i Nyland böjs helt regelbundet. Jag har inget minne av att jag skulle ha hört någon säga att hon ”har tyckat” si eller så.

Inget nytt fenomen

Däremot är det lätt konstaterat att vi inte har att göra med något nytt fenomen. Redan Hugo Bergroth nämner i sin Finlandssvenska från 1917 formerna minnats, synats, nännats och idats. Om de har blivit vanligare under senare år är svårt att veta i brist på tillförlitligt språkmaterial, men visst är det möjligt att dagens modersmålslärare underlåter att påtala dem, eftersom det finns så många andra språkliga problem att ta upp i skolundervisningen.

Vad beror då de här formerna på? Så vitt jag kan se måste det vara en kombination av två faktorer: dels analogi med verb av första konjugationen (brottats, lyckats), dels en viss motvilja mot de delvis svåruttalade konsonantkombinationer som uppkommer i de regelbundna formerna. Det är ju bara i verb på -s, alltså deponensverb och möjligen vissa verb i passiv, som de här formerna förekommer. Det är kanske inget sammanträffande att t.ex. formen mints i praktiken knappast används, utan i stället ersätts med kommit i håg. Och hur många av er, kära läsare, kan tänka er att använda formen itts av idas? Varken mints eller itts förekommer i den svenska språkbankens material.

Han har ”måstat”

Ett lite besläktat fall finns emellertid i fråga om ett verb som inte slutar på -s, nämligen den allmänna finlandssvenska supinumformen ”måstat” (i talspråk måsta’). Men den hänger ihop med den alldeles speciella böjningen av det oregelbundna måste i finlandssvenskt talspråk. Medan det i svenskt standardspråk inte finns någon infinitivform och presens och preteritum sammanfaller som måste och supinumformen är måst, har paradigmet i finlandssvenskt talspråk utvecklats till att måsta, presens måst, preteritum måste och supinum måstat. Men så får vi förstås inte skriva, möjligen med undantag för den praktiska infinitivformen måsta (och självfallet den regelrätta preteritumformen måste).

Mikael Reuter