Dopade idrottsmän
Reuters ruta 11/2 1998
Vinter-OS i Nagano har aktualiserat ett antal frågor som har att göra med OS och sport och med uttalet av aktuella ord. Ett par av dem har tagits upp tidigare antingen här i rutan eller i tidskriften Språkvård, så ska jag behandla dem relativt kort.
En fråga som dyker upp nästan varje gång det är olympiska spel är betydelsen av ordet olympiad. Det är tydligen många som har fått inpräntat i sig att olympiaden i det klassiska Grekland var tiden mellan de olympiska spelen, och att så bör vara fallet även i dag. Att använda olympiad i betydelsen olympiska spel skulle alltså vara ett tecken på okunskap och språklig slapphet. Men det stämmer inte, åtminstone inte i allmänspråket. Ordet olympiad har i själva verket använts i betydelsen olympiska spel sedan 1800-talet, och t.ex. under de olympiska spelen i Stockholm 1912 användes Olympiaden officiellt. Denna allmänspråkliga betydelse ändras inte av att man ”i fackmässiga sammanhang”, som Nationalencyklopedins ordbok skriver, talar om olympiska spel och fortfarande kan kalla tiden mellan dem olympiad.
Idrott och sport
är två ord som är aktuella bl.a. i OS-sammanhang. De är ett bra exempel på ord som är i det närmaste synonyma, dvs. betyder nästan samma sak, men som ändå inte kan användas helt på samma sätt – trots att t.ex. uppslagsverket Nationalencyklopedin menar att det numera inte finns någon egentlig skillnad i betydelsen.
Idrott är ett gammalt nordiskt ord, men det har inte använts kontinuerligt i svenskan. Det nutida bruket är ett litterärt lån (på 1600-talet) från isländskans ídrótt ’färdighet, skicklighet i kroppsövningar’. Det motsvarande fornsvenska ordet betydde ’yrke, hantverk’.
Sport är i sin tur ett betydligt senare lån från engelskan, inlånat i svenskan omkring 1870. Ordets ursprungliga betydelse är ’lek, nöje’.
Något av grundbetydelsen finns fortfarande kvar i bägge orden. Idrott har mer att göra med kroppslig färdighet och kroppsliga ansträngningar, sport med lek och fritidsaktiviteter. Framför allt är sport det ord som kommer i fråga när man använder mer avancerade redskap och när människans roll snarare är att styra än att röra på sig för egen kraft.
T.ex. motorsport, flygning, segling och sportfiske kan knappast kallas idrott. Inte heller hästsport och hundsport kallas idrott, eftersom det är djur och inte människor som står för kraftprestationerna.
Ordet sport kan också användas mera allmänt om sådant som man gör för nöjes skull (jfr sportdykning, sportstuga). Dessutom brukas det utvidgat om tävlingsliknande aktivitet, t.ex. frågesport.
Dopning eller doping?
I svenskan har verbet dopa använts sedan slutet av 1930-talet som ett lån från engelskan. Ordet har anpassats till svenskan bl.a. på det sättet att det uttalas precis som det skrivs, det vill säga att det rimmar på ropa. Det innebär också att den regelrätta formen för verbalsubstantivet är dopning, och den står som första form i Svenska Akademiens ordlista och används bl.a. i svensk lagstiftning.
I allmänspråket och inte minst i medierna överväger i varje fall formen doping klart. Men observera: det uttalas ändå med tydligt svenskt o. Att man på finska har lånat doping direkt från engelskan och uttalar det dåoping på engelskt vis ska alltså inte lura oss att göra detsamma.
Nagano
Uttalet av Nagano diskuterades livligt bl.a. på radion och TV före vinter-OS. En möjlighet hade förstås varit att säga Nagáno (så att det rimmar på Milano), men eftersom också Sveriges radio och TV går in för betoning på första stavelsen har vi även i Finland stannat för att rekommendera det. Närmast det japanska uttalet kommer man uppenbarligen med det för finskan och finlandssvenskan naturliga kortstaviga uttalet, och det finns ingen anledning att frångå det bara för att man har svårt för det i Sverige och uttalar namnet antingen med långt a eller långt g.
Mikael Reuter