Bokslut för 1997

Reuters ruta 14/1 1998

En kombination av helger och jubilarer har gjort att det inte på länge har funnits plats för rutan i Dagboken. Kanske har det varit lika så bra – läsarna ska väl någon gång få fira en långhelg utan att behöva tänka på språkliga problem. Julklappsverserna är säkert mer inspirerande för den språkliga kreativiteten än en språkspalt.

Det år som har gått har varit spännande för den språkligt intresserade. Sällan har finlandssvenskan och språkvården varit föremål för så mycket intresse och debatt i så många sammanhang. Vi har upplevt en ny diskussion om den finlandssvenska normen, förd både i akademiska kretsar och i tidningsspalter och på populära seminarier – en diskussion som rentav ledde till ett riksdagsspörsmål. Vi har haft en livlig om än stundom urspårad debatt om språket i våra skolor.

Och inte minst: intresset för språkvård inom massmedierna verkar ha varit större än på flera årtionden.

För mycket av det här får vi tacka Uppsalaforskaren Christina Melin-Köpilä, som för ett år sedan disputerade på avhandlingen Om normer och normkonflikter i finlandssvenskan. Den diskussion som följde berodde kanske mindre på att det som kom fram i avhandlingen var oväntat och nytt än på att avhandlingen konkretiserade vissa frågeställningar och – delvis felaktigt – tolkades som ett försök att betrakta finlandssvenskan som ett eget språk med en egen norm.

Vi finlandssvenskar är känsliga för vad vi uppfattar som kritik mot vårt språk. Blotta konstaterandet att ett uttryck som vi använder inte förekommer i Sverige ser vi lätt som en kritik mot själva uttrycket, även om meningen inte alls har varit att nedvärdera det. Kanske är det språkvårdarnas fel att finlandism ofta ses som liktydigt med fel, eftersom språkvårdarna så ofta motarbetar en stor del av finlandismerna. Där hjälper det tydligen inte att gång på gång samtidigt framhålla att det finns många speciella finlandssvenska ord och uttryck som inte bara försvarar sin plats utan också bidrar till uttrycksfullheten hos vår speciella varietet av det svenska språket.

Det som diskussionerna kring den finlandssvenska språknormen visade var enligt min mening att det finns en bred uppslutning kring principen att vi betraktar den allmänna svenska normen som vår, men att vi förbehåller oss rätten att delvis tillämpa den på vårt eget sätt och enligt våra egna behov. Vårt språk är svenska, och det vill vi inte att någon ifrågasätter, men vårt svenska språk måste få innehålla element som vi behöver för att orientera oss i vår egen omgivning och diskutera våra interna frågor.

En helt annan sak är sedan att vi har skäl att se upp för den smygande påverkan på vårt språk som beror på ett ökande inflytande från finskan. Debatten kring skolans språk visar med all önskvärd tydlighet att den påverkan på längre sikt kanske inte alls är så smygande längre. Här kommer bl.a. massmediernas roll in: de måste kunna utgöra en förebild för språkbrukarna med ett språk som är korrekt utan att förlora i uttrycksfullhet och kreativitet.

Min uppfattning är att våra finlandssvenska journalister i det stora hela har klarat den uppgiften med den äran. Visst finns det en hel del detaljfel att påtala, och visst håller vi språkvårdare på och klagar över både ett och annat, men det mesta som skrivs i våra tidningar och sägs i radio och tv håller en hygglig nivå.

Det hindrar förstås inte att mycket kan bli bättre, och det är journalisterna väl medvetna om. Man kan nästan säga att det är rusning efter språkvård på redaktionerna, med Rundradion och Hufvudstadsbladet i spetsen. Det gäller nu för oss språkvårdare att möta den utmaningen, och att ställa upp med den rätta formen av språkvård.

Mikael Reuter