Bonja, snaja och håk(s)a

Reuters ruta 19/8 1998

Verben bonja, snaja och hågsa eller håka hörde till det centrala ordförrådet ännu i 1950-talets Helsingforsslang. Håka och hågsa lever uppenbarligen kvar i högönsklig välmåga, men det är nog bara vi medelålders helsingforsare som ännu kan bonja och snaja ett och annat – dagens ungdomar tajur inte de här orden. Framför allt bonja har varit praktiskt taget dött sedan sextiotalet.

Både bonja och snaja betyder ju ’förstå, fatta’, och båda kommer från ryskan: snaja från snáju ’jag vet’ och bonja uppenbarligen från pónjal ’jag (du, han) har förstått’ (där p har blivit b på samma sätt som i det sentida finska biisi av eng. piece). Verbet snaja har alltså fått sin betydelse förskjuten i förhållande till betydelsen i ryskan, men lite av den gamla betydelsen lever kvar i substantivet snajo (uttalat med kort a och kort j, i motsats till snaja som normalt har långt j enligt svenskans uttalsregler) som betyder ’vett, förstånd’: har du int nån snajo, mänska!

Hågsa ren fornsvenska

I motsats till bonja och snaja har hågsa (ofta även stavat håksa) och det därifrån utvecklade håka (med kort å) rent svenskt ursprung. I dagens finlandssvenska – för åtminstone hågsa förekommer också utanför Helsingforsregionen – har det närmast betydelsen ’komma att tänka på, inse, märka’. I viss mån kan det förekomma en liten betydelseskillnad mellan hågsa och håka, på det viset att hågsa i lite högre grad innehåller betydelsekomponenten ’komma i håg’, medan håka ofta betyder ’märka’. Jämför jag hågsa int att ta med mig ett paraply och jag håka int att hon hade kommit in i rummet.

Hågsa är en biform till hugsa, som fanns redan i fornsvenskan och användes allmänt i svenskan ännu så sent som på 1600-talet.

Det är en avledning till hug (motsvarande det numera vanligare håg) som betydde ’själ, sinne, tanke’ m.m. och som vi fortfarande har kvar i ord som hugfästa, hugsvala och hugskott och i avledningen hugad.

I äldre svenska hade hugsa flera betydelser: överväga, begrunda, iaktta, komma att tänka på, hålla i minnet, ha lust till m.m.

T.ex. Gustav II Adolf skrev 1624 ”Wi wele huxa och betänckja riksens tarfwor” och Runius 1698 ”Osz pådrifwer en kall natur til at hugsas i Norden”.

Utom i Finland har hugsa/hågsa uppenbarligen försvunnit ur det allmänna språkbruket redan på 1700-talet. Svenska Akademiens ordbok har ett fåtal exempel från 1800-talet, men de representerar mer eller mindre arkaiserande poesi. Det senaste exemplet är från ca 1870 (C.V.A. Strandberg): ”En timme eller så omkring / Han satt och teg, / Så hugsade han någonting / Och upp han steg.”

Hågsa har ju för övrigt lånats in också i finskan, där hoksata betyder ’inse, upptäcka, märka, fatta’. I norskan och danskan har betydelseutvecklingen varit en annan, där betyder hugse/huske som bekant ’minnas, komma i håg’.

Mikael Reuter