Alltför starkt vitvin?

Reuters ruta 7/6 1991

Jag har på senare tid reagerat allt mer på den överdrivna användningen av ord på över- i finlandssvenskan. Jag vet att man kan säga t.ex. överambitiös, men det blir för mycket för mig (övermycket!) med ofta använda ”överord” som i uttrycken ”överstark reaktion”, ”överdyra varor”, ”överstor personal”, ”överstora ambitioner”. Var går gränsen?
Överkänslig (?) översättare

Orden på över- (fi. yli-), där förleden har den förstärkande betydelsen ’alltför’, representerar en ordbildningstyp som är gemensam för svenskan och finskan. Den är emellertid mycket mer frekvent och produktiv i finskan än i svenskan, och används i finskan i sådana kombinationer som knappast förekommer i svenskan. Överanvändningen av ord på över- i finlandssvenskan är alltså en följd av finsk påverkan.

En genomgång av orden på över- i Svenska Akademiens ordlista visar att det finns hundratals sådana sammansättningar, men att typen över- + ett rent adjektiv (som i överdyr, överstor, överstark) saknas, med undantag för vissa typer av adjektiv som nästan alla representerar mänskliga egenskaper. Sammansättningarna av över- + adjektiv, där över har betydelsen ’alltför’ eller ’synnerligen’, är inte fler än att jag kan återge dem alla här: överaktiv, överambitiös, överfull, överintelligent, överklok, överkänslig, överlycklig, övermätt, övernervös, överoptimistisk, överretlig, överrörlig, överspänd, övertrött, övertydlig.

Vi ser att de praktiskt taget alla representerar mänskliga egenskaper av vissa slag. Undantagen är överfull och övertydlig.

En betydligt större grupp är adjektiviskt använda participformer, typ överbefolkad, överbeskyddad, överfylld, övergödd, överkommersialiserad, övermogen, överreklamerad. Den typen tycks vara helt produktiv i svenskan och fritt tillåta nyskapelser. Sannolikt kan det tidigare nämnda synbara undantaget överfull delvis förklaras med dess semantiska närhet till överfylld.

Också när det gäller substantiv på över- i betydelsen ’alltför stor’ kan vi konstatera att de praktiskt taget alla har en mer eller mindre direkt anknytning till verb, t.ex. överefterfrågan, övergödning, överkonsumtion, överlast, överrepresentation. Därför är också det i finlandssvenskan vanliga ”överhastighet” (bildat efter finskans ylinopeus) okänt i Sverige. Det allmänsvenska fortkörning är ju fullt gångbart också i finlandssvenskan, så något skäl att hålla fast vid ”överhastighet” har vi knappast.

Jag håller alltså helt med frågaren om att vi bör undvika sådana sammansättningar på över- som är främmande för svenskan. Hit hör framför allt adjektiv som ”överstor”, ”överstark” och ”överdyr” och substantivet ”överhastighet”. I fråga om adjektiven är den bästa lösningen oftast en förstärkning med alltför, extra el.dyl. Att ha ”överstora ambitioner” är helt enkelt att vara överambitiös. ”Överhastighet” kan ersättas med fortkörning eller omskrivas (t.ex. ”han körde 20 km i timmen över det tillåtna”). 

***

Här i Finland är vi vana att tala om rödvin och vitt vin, men i Systembolagets katalog i Sverige har jag sett att man använde ordet vitvin. Är det ett språkbruk som också vi kan ta efter?
Kollegan med vinspalten

Sammansättningarna vitvin och vittvin har funnits med i Svenska Akademiens ordlista sedan tionde upplagan 1973. De förekommer säkert också i finlandssvenskan, även om det onekligen är vanligare här att tala om vitt vin i två ord.

För det sammansatta vitvin (eller vittvin) talar dels parallellen med rödvin, dels fördelen med att ha en ettordsterm för detta slag av vin. Det finns ju faktiskt andra viner som är lika vita, t.ex. olika mousserande viner, och det är därför praktiskt att kunna tala om t.ex. ett gott, torrt vitvin (jfr ett gott, torrt, vitt vin). Och i sammansättningar som vitvinssås har vitvin använts länge, också i Finland.

När rödvin och vitvin kontrasteras eller jämförs med varandra är det emellertid vanligt med fristående adjektiv: ”Vill du ha rött eller vitt vin?”

Mikael Reuter