Hur hantera ecu?

Reuters ruta 19/6 1991

Den europeiska valutaenheten ecu har plötsligt kommit i rampljuset också i Finland. Men tidningarna tycks inte riktigt ha kunnat bestämma sig för hur ordet skall skrivas och böjas. Skall vi skriva ECU, Ecu eller ecu? Hur skall vi skriva genitiv, bestämd form och sammansättningar? Och hur skall vi uttala det? På franskt, engelskt, finskt eller kanske rentav svenskt vis?
Ecunom

Det är knappast något att förvåna sig över att våra tidningar är osäkra på hur de skall skriva ecu. Vad vi håller på att bevittna är nämligen en ganska snabb utveckling där en ursprungligen föga känd förkortning övergår till att bli ett allmänt känt begrepp, och därmed ett ord i vårt språk.

Som bekant är ecun inte en egentlig valuta, utan snarare en valutakorg inom EG, dvs. ett vägt medelvärde av EG-ländernas valutor, där de viktigaste valutorna väger mest. Det finns alltså varken sedlar, mynt eller frimärken med valörer i ecu och ecun är inte ett legalt betalningsmedel i något land – åtminstone inte ännu.

ECU är en förkortning av European Currency Unit, dvs. den europeiska valutaenheten. Men det är knappast en tillfällighet att just den benämningen med den förkortningen har valts. Med all sannolikhet är det från början fråga om en medveten ordlek, med en allusion till det gamla franska guldmyntet écu, som användes från senare hälften av 1200-talet till mitten av 1600-talet. Därav kommer det sig också att det franska uttalet eký används i de flesta europeiska språk.

Ännu för ett år sedan eller så var det vanligt att behandla ECU som en regelrätt förkortning och skriva det med stora bokstäver, precis som det i viss mån jämförbara SDR (Internationella valutafondens särskilda dragningsrätter). Men i och med att ecun har blivit mera allmänt känd och omskriven har den kommit att uppfattas som en valutaenhet bland andra (trots att den alltså inte är en egentlig valuta), och det normala i dagens läge är därför att skriva ecu med små bokstäver. Så gör t.ex. tidningarna i Sverige.

Mellanformen ”Ecu” som man ser i vissa tidningar finns det inget fog för. Valutabenämningar som mark, krona och dollar skrivs ju inte heller med stora bokstäver, så om man inte vill använda versaler alltigenom för att framhålla att det är en förkortning skall det vara liten bokstav också i början.

I och med att vi skriver ecu och behandlar det som ett ord bör vi också böja det enligt språkets vanliga regler. Precis som vi talar om markens värde kan vi alltså tala om ecuns värde, och vi bör tala om markens bindning till ecun. I sammansättningar kan ett bindestreck (ecu-beslutet, ecu-bindningen) eventuellt vara befogat till en början, men vid det här laget är jag benägen att rekommendera sammansättningar utan bindestreck: ecubeslutet, ecubindningen.

Vad beträffar uttalet kan vi konstatera att det franska uttalet eký åtminstone än så länge är mer eller mindre allenarådande i svenskan liksom i danskan och norskan. Hur det går i det långa loppet är svårt att veta – det är förstås möjligt att vi får ett försvenskat uttal med svenskt u och kanske rentav betoning på första stavelsen. I finskan har man ju redan gått in för ett förfinskat uttal.

Apropå markens bindning till ecun har en läsare påpekat att ”valutaröret” som benämning på det intervall inom vilket en valuta kan variera i förhållande till andra valutor är en direkt översättning från finskans valuuttaputki och oförståeligt för dem som inte är bekanta med den finska ekonomisk-politiska terminologin. I Sverige talar man om just intervall, vilket torde vara ganska begripligt, eller om valutabandet, vilket väl också i och för sig tarvar en förklaring första gången det används.

Mikael Reuter