Depression?

Reuters ruta 25/10 1991

”Fråga om ’laman’” stod det i en rubrik i Veckan härom veckan, och i texten fick vi veta att ”I den speciella ekonomiska depression vi genomlever har ordet ’lama’ etablerat sig som ett så allmänt uttryck också på svenska (med långt ’a’), att det må vara tillåtet att kalla den så”. Är det verkligen tillåtet?
H.W., Vasa

Visst må det i och för sig vara oss tillåtet att leka lite med språken och tala om laman som spottar och som gör oss förlamade eller lamslagna. Det kan ju behövas lite språklig uppmuntran som motvikt till alla deprimerande nyheter som medierna serverar oss. Men samtidigt är det nog skäl för oss att vara på vår vakt. Det är inte alla som uttalar laman med långt a och medvetet tar det hela som en ordlek, och också för dem som från början avser att leka med orden går det snabbt slentrian i det hela. I en tidning som Veckan, och i det sammanhang det var fråga om, var det enligt min och många andras mening mindre lämpligt att framhäva det finska ordet på bekostnad av svenskan.

Faran med att alltför lättvindigt ta till finska ord är nämligen framför allt att vi plötsligt kan upptäcka att vi inte vet vilket svenskt ord vi skulle använda, och då har vi tagit ytterligare ett steg mot en utarmning av vårt eget språk. Det är det som håller på att ske nu, när till och med stilistiskt drivna kulturskribenter (ingen nämnd och ingen glömd) talar om ”laman”.

Att så många finlandssvenskar i dag talar om lama har uppenbarligen tre orsaker. För det första hör vi hela tiden det finska ordet omkring oss, både i vår omgivning och i TV. För det andra är det ett kort och enkelt ord, som är lätt att ta till sig (liksom t.ex. tarra som ju också har spritt sig snabbt). De svenska ord som är aktuella, närmast lågkonjunktur och depression, är betydligt längre och dessutom av främmande ursprung. Och för det tredje har vi just i detta fall problemet att vi faktiskt alla till mans är lite osäkra på vad vi skall använda för svenskt ord – inte för att vi saknar ord, utan för att vi ännu inte riktigt vet hur djup den ekonomiska krisen är.

Frågan är alltså om det vi nu är inne i är en så allvarlig kris att det är befogat att tala om depression. Någon sådan har vi ju inte egentligen upplevt under efterkrigstiden, utan det som har drabbat oss med jämna mellanrum har varit mer eller mindre kraftiga konjunkturförsämringar eller recessioner med åtföljande lågkonjunkturer eller konjunktursvackor. Ordet depression är vi vana att associera med trettiotalet.

För att man skall kunna tala om depression måste det vara fråga om en mycket kraftig ekonomisk tillbakagång med klart sjunkande produktion och mycket stor arbetslöshet. Än så länge uppfylls kriterierna knappast (trots utländska tidningars skriverier om svältande som letar efter mat på avskrädeshögarna), men fortsätter det så här en tid kan vi nog räkna med att ordet blir aktuellt.

Än så länge skulle jag i varje fall vara benägen att snarare tala om konjunkturnedgång, tillbakagång, recession, lågkonjunktur och ekonomisk kris, eller varför inte en djup och långvarig konjunktursvacka. Inte minst av psykologiska skäl är det tvivelaktigt att använda för kraftiga ord i dagens läge. Ingenting blir bättre av att vi ger upp hoppet och kastar oss in i en andlig depression.

Ingenting blir heller bättre av att vi med vett och vilja tar till ett finskt ord för att beskriva krisen. Vi har alldeles tillräckligt många målande ord i svenskan. Med dem kan vi beskriva krisen på ett nyanserat sätt, utan att förfalla till språklig recession.

Mikael Reuter