Hur lydde det ingångna avtalet?

Reuters ruta 2/8 1991

Heter det löd eller lydde i satser som ”Stycket lydde/löd i svensk översättning så och så”. Jag har flera gånger stött på båda versionerna. I satsen ”Han lydde mig” är väl saken entydig?
Om vartannat stöter man på uttrycken ”få bukt med” och ”få bukt på”. Det vedertagna är väl det förstnämnda, men det senare har tydligen vunnit allt mer terräng som alternativ.
Språkiakttagare

Att det finns två ordformer eller prepositioner som konkurrerar med varandra behöver ju inte betyda att bara den ena är rätt eller att den ena är regional, föråldrad el.dyl. Tvärtom är det ofta så att två uttryck är mer eller mindre likvärdiga, även om vår individuella språkkänsla accepterar bara det ena.

Verbet lyda i betydelsen ’ha en viss lydelse’ kan i preteritum ha antingen svag form, lydde, eller stark form, löd. Jag känner inte till någon statistik över formernas användning, men det är troligt att den svaga formen lydde är den vanligaste i modern svenska.

I betydelsen ’åtlyda, rätta sig efter’ är däremot preteritumformen lydde mycket riktigt helt övervägande. Svenska Akademiens ordlista upptar emellertid också löd som en s.k. även-form, dvs. en mindre rekommenderad form.

Det är lustigt nog inte så ovanligt att ett verb har stark form i preteritum trots att presens och supinum följer svag böjning. Ett gott exempel är besluta, som i modern rikssvenska alltid böjs enligt första konjugationen i presens (beslutar) och supinum (beslutat), medan preteritumformen beslöt fortfarande är fullt levande vid sidan av beslutade. I Finland är som bekant också besluter och beslutit fortfarande vanliga i både tal och skrift.

Både få bukt med och få bukt på är normala uttryckssätt. Någon nymodighet är det senare inte; det anges som fullt brukligt i Svensk handordbok från mitten av 1960-talet. 

***

”Det är ju med det bolaget avtalet egentligen är ingått” stod det för en tid sedan i Hbl. Det är inte första gången jag i pressen hittat detta sätt att böja verbet ingå. Vad är det som gör att felet begås?
C-J.L., Helsingfors

Den enda helt korrekta perfekt participformen av ingå och andra verb på -gå är förstås -gången. I en saklig tidningsartikel borde det alltså ha stått att avtalet är ingånget.

Fel av det här slaget, om man nu vill kalla dem direkta fel, är emellertid inte helt ovanliga vare sig i finlandssvenskt eller i rikssvenskt språkbruk. Orsaken är uppenbarligen påverkan från böjningen av verb på -stå (t.ex. en påstådd felaktighet, budskapet blev inte förstått).

I vardagligt språk är former på -gådd mer acceptabla. Jag skulle t.ex. själv kunna tänka mig att tala om väl ingådda skor.

Ett lite liknande fall är den sedan lång tid accepterade formen försedde till verbet förse; ingen skulle ju hitta på att använda formen ”sedde” av det enkla se. 

***

”Fönstren mot gatuplan öppnas?” stod det i en stor rubrik i Hbl när planerna på en ombyggnad av Svenska teaterns exteriör presenterades. Men det borde väl ha stått gatuplanet? Det verkar som om rubriken var skriven av en som inte behärskar svenska.
Undrande 74-åring

Självfallet borde det ha stått gatuplanet i bestämd form, liksom man skulle säga fönstren mot gatan, fönstren mot parken.

Min tippning är emellertid att det som rubriksättaren missade på inte egentligen var den bestämda formen, utan genus på ordet plan. Det plan som vi har i gatuplan (alltså i betydelsen ’nivå’) är ju tvivelsutan ett ett-ord. Däremot är plan i t.ex. gårdsplan och fotbollsplan ett en-ord, och liksom i t.ex. station och brunn dras den bestämda formen i normalt talspråk ihop så att den lyder lika som den obestämda (vi träffas på station, jag ska hämta vatten i brunn).

Förklaringen är alltså troligen att rubriksättaren har använt en talspråklig bestämd form av fel ord plan. Men något försvar är den förklaringen inte.

Mikael Reuter